Du bara skäller

“Du bara skäller och skäller jämt”, orden som Annika i “Pippi på rymmen” säger till sin mamma klingar klart och tydligt i minnet. Mamman svarar oförstående : “Det gör jag väl inte…” “Jo, det gör du…”, svarar Annika argt men uppgivet.

Jag känner igen mig så väl. Som barn identifierade jag mig med andra barn på film eller i livet och som högpresterande har jag inte upplevt att någon någonsin behövt tjata eller skälla på mig, däremot kan ju frustrationen väckas av andra saker. Det har heller inte varit mina föräldrars sätt att uppfostra genom att tjata, i alla fall inte vad jag minns. Just nu känner jag inte igen mig i Annika utan som vuxen kvinna är det Annikas mamma jag identifierar mig med. Jag vill så väl, vill påminna och vägleda med alldeles vanlig röst och ibland med bestämd hög röst. Ändå uppfattas varje litet ord som naggande tjat eller skäll urskildringslöst. Just nu finns en laddning hos några av barnen som känslomässigt uppfattar mina ord som hårda, jobbiga, skälliga, tjatiga. Inte nog med det, de uppfattar mig som om jag bestämmer över dem och inskränker deras frihet. Jag är någon som följer med likt ett irriterande tuggummi under strumpan.

Så klart vill jag inte vara en tjatig mamma och jag har verkligen funderat på om jag är det just nu. Med den egna reflektionen kan jag tillsammans med mat och sömn försöka hålla mina känslor stabila, det är det som är tålamod -att behålla samma sinnestillstånd trots skillnader utifrån.

Visst kan mycket handla om min dag, vad jag möter och om jag låter det gå ut över andra t ex mina barn. Eller att jag själv är inne i en fas av osäkerhet av något slag. Just nu tror jag det mer handlar om att mina barn är inne i en utvecklingsfas. Alltså kommer jag möta nya saker hela tiden och förhoppningsvis utvecklas en massa jag med tillsammans med dem. Så svår utmaning men det lättar en aning att veta vad som sker, även om jag inte vet hur våra dagar blir.

Min viktigaste insikt är att det finns en sanning för alla i dessa stunder- den känslomässiga sanningen  Det jag i all välmening säger kan uppfattas som svek eller ret t ex. Den känslomässiga sanningen är olika för varje person och beror ju på en rad olika saker, te x uppfostran, personlighet och associationer . Den har man rätt till även om det kan vara högt oförståeligt. T ex känner Annika det som om mamman skäller. Annikas mamma känner det inte som om hon skäller.

Sen finns det en annan slags sanning- den som faktiskt sker. Som om man skulle kunna titta på hela händelsen uppifrån helt oladdat, med helikoptersyn, och objektivt berätta vad som händer. Dessa två olika sanningar (som ju blir fler sanningar för varje ny inblandad) stämmer förmodligen inte med varandra och det är därför det kan bli konflikter, särskilt om en av personerna går med en slags ständig laddning i kroppen, kanske av ren osäkerhet om vad som händer då världen gungar i utvecklingsfaser.

Jag som läser Bibeln hittar uppmaningar till oss föräldrar att inte reta upp barnen, då kanske de lämnar familjen. Vi ska påminna och vägleda istället, står det i Efesierbrevet. För mig har det blivit en viktig del i min uppfostran-påminnelsen och vägledningen med alldeles vanlig röst. Och ibland ramlar jag ner i tjatträsket men höjd röst och då brukar jag berätta för barnen att jag inte är bekväm i den rollen och att det handlar om samspel mellan alla i en familj om vardagen ska bli harmonisk. I det samspelet kan det finnas tydliga regler för vad som gäller i just den här familjen men också att det finns en frihet ibland när saker i och ting ska ske. Just därför att alla ska få känna sig fria inom familjens ramar.

Kanske var det pga den inskränkta friheten som Annika rymde då hon skulle rensa jordgubbslandet på en solig sommardag fast hon ville göra det dagen efter. Vem vet?

Vad har du och dina nära för saker som har en speciell laddning hos er just nu som du kan reflektera över, behöver jobba med eller bara ska vila i?

 

 

 

Kommentera

*


9 − fyra =