Alla dessa gravar

När jag känner mig extra ledsen kan det hända att jag åker till mina föräldrars och svärmors gravar. Trodde nog att jag skulle hållit mig där mer än jag faktiskt har gjort de här året. Även om man tror sig vara utan förväntningar så har man oftast bilder av hur saker ska vara. En sån bild har varit hur jag varsamt sköter om dessa gravar, den bilden stämmer inte. Jag vill gärna att det ska se fint ut, särskilt på vissa dagar som födelsedag, dödsdag. För att hedra men också nåt slags ansvar att man vill visa en fin yta, visa hur mycket de betytt för mig. Men jag själv har inte hängt där som sagt.

Om hundra år kommer ingen sköta de gravarna. Ingen kommer lägga sin tid och omsorg på att vårda dem för då är det min grav det gäller och inte mina föräldrars.

För mig är det viktiga att mina nära som inte finns i livet lever kvar i hjärtat, att de på ett positivt sätt påverkar mig i mitt tänk, i mina handlingar. Jag kan tända ett ljus hemma för dem som en symbol för det som de stod för.

Alla de gravar vi har runt om oss är människor som levt här på dessa platser före oss. Alla uppfinningar, all infrastruktur, alla idéer om hur vi ska leva, vad vi ska äta, vad vi ska jobba med är ett arv som lever kvar i oss som en mänsklig utveckling. Så som människorna tänkte i just vårt område i Norden har påverkat mig som person. I södra delen av världen har de människorna tänkt och formats i en annan riktning. De har tagit vid ett annat arv från deras förfäder. Visst är det spännande!

Hade jag varit ensam på jorden, hade jag inte haft mitt språk, mitt sätt att röra mig, mina uttryck osv. Jag hade behövt uppfinna alla hjul själv, jag hade inte haft någon annan människa att spegla mig i. Så det arv vi bär med oss vilar inte i nån grav det lever i allra högsta grad i oss alla! : )

Kommentera

*


åtta + 1 =