Allt har sin tid

Med utmattningen i ryggen kan jag inte hålla så mycket i huvudet samtidigt. Idag är det ingen sorg som det var från början. Nu försöker jag istället hitta strategier för att ändå få det gjort som jag behöver eller vill,  med hjälp av andra och papper och penna. Jag säger till barnen: ”Kan ni påminna mig om att köpa mjölk?” och som alltid, nu förtiden, får jag ett svar med glimt i ögonen och lek i rösten: ”Mamma, du ska köpa mjölk!”. Så skrattar vi lite. Den goda påminnelsen är nu utförd, frågan är om den hjälper mig att få hem mjölken då den kom i stunden och inte senare när vi var på väg i bilen.

Året närmar sig sitt slut och jag summerar 2012. Året har inte blivit som jag trodde när jag summerade 2011. Men det är som det är, inget att värdera, bara konstatera. Ännu ett år i en livskris som inte riktigt vill släppa taget om mig ligger bakom. Ett år som också varit fyllt av spännande, utmanande, roliga saker. Att skivan nu lever sitt eget liv är så förunderligt. Det har kommit människor till mig och hjälpt till som jag inte kunnat räkna ut själv. Och de har kommit med en magisk timing.

Jag vet att jag flera gånger sagt ut min önskan om att få blomma ut i det som jag vill ge vidare i musiken och som människa både för 2011 och 2012. Men det är som om kroppens- och tankens tempo inte synkar. Mitt huvud har under året sprutat av idéer och jag har flera projekt på gång som jag faktiskt är noga med att anteckna för att minnas allt. Nu är skivan klar, en rejäl milstolpe i mitt liv, nu återstår jobbet att boka in mig själv på arbete också. För min del kan det behövas ett jullov för att ladda för det.

Om man hela tiden bär en förväntan att få blomma snart, snart…. inte krampaktigt, i tillförsikt, men ändå någonstans där framme och inte nu kan det ju vara så att man känner sig besviken hela tiden när nya hinder dyker upp, eller nya motgångar drar ner tempot. Jag tänker på ett bibelord i Predikaren 3 där det står att ”det finns en tid för allt som sker under himlen, allt har sin tid”. Orden hjälper mig att se att jag inte behöver forsera fram något utan att vilotiden, tiden i stillhet, i ensamhet där intrycken utifrån behöver hållas på avstånd har sin tid för där växer livet också, om än osynligt. Det är redan en del av min blomning. En blomning som jag själv inte riktigt kan se hur den ser ut. Min tid är Nu och min tid är Sen också.

Jag tacksam för året som ligger bakom, för det goda som redan växer som jag inte ser. Jag är däremot inte tacksam för allt som har skett under detta år, men jag får acceptera det. Med nyfikenhet tänker jag på 2013 utan att måla upp för starka bilder för mitt inre om hur jag vill att det ska vara, samtidigt som jag dricker mitt te med mjölk i och kan konstatera att vi fick med oss några liter mjölk hem också, då ännu en påminnelse kom i rätt tid.

 

 

Kommentera

*


− fem = 2