Att växa snabbt

På lekplatser finns ibland stänger i olika höjd där man kan snurra runt hela kroppen. En dag såg jag en vuxen som blev barn på nytt vid synen av redskapet. Det var som ett kroppsligt minne ville svinga sig runt som för 30 år sen. Upp på stången med sträckta armar för att snabbt häva kroppen framåt och sen….ner i marken med pannan i sanden. Den vuxne gjorde samma sak som när den var barn men anpassade sig inte redskapets storlek. Som om kroppen mindes aktiviteten men inte att den vuxit sen senaste gången.

Vi växer hela tiden. När jag nu kommer tillbaka till barnens skola ser jag tydligt att skolbarnen vuxit, en del mycket andra lite. En del har nästan förändrats till utseendet, det kan nästan vara svårt att känna igen personen. En jag känner växte 16 cm under en sommar. Jag tänker att det måste gjort ont i kroppen rent fysiskt. Många nätter har jag masserat små barnsben och värmt vetekuddar för att lindra smärtan för mina barn. Andra växer kraftigt utan att ha växtvärk. Tänk så olika det är!

Vi växer även på insidan. Olika mycket i olika perioder beroende på vilka val vi gör och vilka omständigheter vi har omkring oss. Ibland smyger sig växandet sakta fram så vi inte ser i vilken riktning vi vuxit, eller vad vi låtit växa. Ibland så snabbt att andra inte känner igen en. Som jag skrivit tidigare har jag medvetet velat hålla bitterheten på avstånd då jag förlorat 4 nära i familjen. Jag vet när jag på ett ungdomsläger hörde om detta. En av ledarna sa att ”Om Bitterheten får slå rot är den väldigt svårt att dra upp”, så modellen var att inte ge näring till den. Det mindes jag 15 år senare när min pappa dog och jag gjorde ett aktivt val och försökte uppmärksamma mig själv på hur jag matade mig med ord och i mitt fall var det att släppa taget om mina ”varför”. Att vara bitter och deprimerad är inte samma sak även om det i båda fallen saknas ljus i tillvaron. Det finns en stor tillgång i att dela det svåra med några andra, just för att flera ögon kan se, flera öron kan höra vad som är bra att ge näring till för att kunna blomma i framtiden. Andra kan visa på ljus när man själv håller på att förlora hopp eller kraft. Om du är en uppmuntrare för någon annan: var uthållig även om du inte ser resultat. Om du är osäker på hur du ska göra kan du fråga personen hur den bäst känner sig uppmuntrad. I mitt fall var det just ett uppmuntrande samtal som nådde mig när jag var mottaglig och det ändrade riktning på hela mitt liv. Hoppet och drivkraften föddes på nytt.

Att växa med sorgen är lite krångligt därför att man växer snabbt med nya erfarenheter. Är erfarenheterna stora, tunga, svåra så kan det vara krångligt även för de runt omkring en att hänga med då man tydligen alltid i en stor sorg backar i sin utveckling först, i beteende tex. Det som man inte blivit provocerad av tidigare kan bli svårhanterligt och man kan välja att stänga av eller skala bort delar i sitt liv för att kunna hantera dagen. Det är oftast inget personligt mot andra utan handlar om den sörjandes process. Jag hörde en gång på en föreläsning om sorg att en 10-åring som förlorar en nära anhöring snabbt kan växa och bli 20 år i vissa avseenden. Tänk så svårt för det barnet att fortfarande vara i en tioårings kropp men mogna in i att de självklara svart/vita svar man har som ungdom inte är så enkla eller självklara i sin nyans utan snarare går det mesta i en gråskala. Det som skulle ta massor med år att få upptäcka själv kom kanske som ett ofrivilligt paket i knät att öppna och ta emot. Samtidigt ska den unga leva i vardagen tillsammans med andra som ser livet på ett helt annat sätt, som de självklart ska få göra. Medan kompisarna mest tänker på vilket telefonskal de ska ha funderar barnet i sorg på hur de ska uthärda natten utan en kram från sin mamma som dött t ex. Det är då lätt att förlora sina vänner på sina sorger för plattformen att mötas på kan minskas ner. Om viljan till förståelse, empati och tålamod finns från båda parter kan plattformen utökas.

Just den egna processen är så viktig, för det är i den vi hittar svar som är våra egna, inte det som våra föräldrar tycker och tänker eller som andra serverar. Den egna processen bjuder in till att förankra den jag är, där lär jag känna mig själv och det tar tid. Därför är frågorna viktiga, ibland långt viktigare än svaren.

För att kunna fortsätta plocka fram barnet i oss kan vi behöva förstå att vi vuxit och anpassa hävstångens storlek till den jag är idag för att kunna fortsätta leka, njuta och glädjas där jag är med mina unika erfarenheter.

 

Kommentera

*


− 5 = noll