Bitterljuvt

Min man har ett ”nytt” intresse sedan några år, motorcyklar. Jag förstår så lite, kanske lika lite som han förstår mitt musikintresse. Med respekt för varandras intresse behöver man inte dela allt, man kan leva bredvid varandra ändå!

Grannkillarna har visat stort intresse för motorcyklar, pratar då och då med min make om olika detaljer, vad man behöver för att ta mc-kort, vad man ska tänka på, vad det kostar osv. De kan dela det intresset- på ett lite grabbigt skönt sätt.

Grannarna har fyra pojkar och en flicka. Killarna är alla över 20 nu. De har alla körkort och härom dagen kom en av killarna hem med mc-kortet i handen. Jag gratulerade och frågade hur det kändes?

”Bitter-ljuvt skulle man kunna säga, brorsan och jag har gjort allt det här tillsammans. Jag klarade kortet men inte han. Det känns så tråkigt”.

Jag kände med honom. Och jag blev ändå så glad över hans sätt att se på resultatet av dagens uppkörning. Han gav inga gliringar till sin bror, han var inte skadeglad eller retsam, tyckte bara att det vara tråkigt att de inte kunde dela glädjen ända fram i mål.

Det är så jag tänker mig syskon som stöttar varandra. Man delar glädjen och delar svårigheterna. Det finns hopp för mänskligheten och kommande generationer!

Kommentera

*


× sju = 63