FB-reflektion

Facebook är en spännande plattform. 14341908_10154250067159667_330817549_nDen är gemensam att träffas på,
men den ser olika ut för oss alla. Allt beroende på vilka människor vi har i vårt nätverk, vad vi väljer ska få visas på vår sida och hur vi väljer att interagera med andra. Nu förtiden pluppar det upp ”minnen” på fb, saker vi delat tidigare eller inlägg vi är taggade i. Det där manar till reflektion. Då jag själv pausat ett antal gånger har jag också upptäckt att jag använder mig av olika grupper som gör att jag är beroende av plattformen. I den reflektionen dyker det upp många, många frågor som kan hjälpa mig till medvetenhet och självinsikt. Blir jag vän med frågorna kan det vara en verklig hjälp framåt. Blir jag ovän med dem kan de leda till självförakt eller dömande för mig själv eller andra, och dit vill vi inte.

Frågorna kan vara i stil med: När väljer jag att dela med mig av något? Vad väljer jag att dela med mig av? Delar jag med mig av mitt liv eller berättar jag samtidigt om andra, som de inte själv valt? Vad skriver jag om mina barn? Om jag skriver om mina barn, hur kommer bilden av dem från andra att påverka dem i framtiden? Vill jag bevisa något? Är det viktigt att få likes? Skriver jag så andra kan förstå? När jag skriver så andra inte förstår, är det för att jag vill vara hemlig eller för att jag är otydlig i kommunikationen? Vill jag ha sympati? Vill jag visa att jag har rätt? Vill jag diskutera? Vill jag bli förstådd? Vill jag förklara? Vill jag debattera? Vill jag ha dialog? Är detta en god plattform för det jag vill säga? Delar jag aldrig med mig av mig själv, varför? Vad sprider mina inlägg omkring sig? Är jag prestationsstyrd? Tänker jag i hierarkier som bra/bäst, vacker/vackrast osv? Är humorn mitt vapen, vilka går den ut över? Skadar mina inlägg någon? Är det viktigt att vara rolig, varför? Är det viktigt att vara smart, varför? Är det viktig att vara djup, varför? Är det viktigt att vara allmänbildad? Är det viktigt att vara snygg? Är det viktigt att göra tvärtom mot den stora massan? När jag är snabb att dela saker, varför gör jag så? Vad gör mig provocerad, varför? Vad irriterar mig? Vad blir jag glad av på fb? Vilka vänner har jag på fb? Varför har jag just dessa vänner? Vill jag ha dessa ”vänner”? Är det viktigt hur andra uppfattar mig, varför…varför inte? Hur ofta är det rimligt att vara uppkopplad? Är det sunt för mig att vara på fb? Vilka vänner vill jag träffa mer öga mot öga?

När vi ställer frågor till oss själva ger vi oss in i en process, den kan vara bra att dela med någon. Och kanske den personliga processen passar att föra med någon eller några du har förtroende för, som vill ditt väl och som kan stötta dig framåt. Medvetenhet leder ofta till självinsikt, och med den kan man behöva barmhärtiga människor att falla mot som kan hjälpa oss att bli vän med en eller flera frågor
….och oss själva.

Och min nästa fråga till mig själv är, varför bloggar jag? 😉

Vi ber att få slippa smärta, men vad händer då?

Vi ber om att få slippa smärtan. Jag med. Vi vill inte ha ont och jag vill vara med att jobba för att vi ska läka och helas inuti och utanpå.
Vi lever i en tid då psykisk ohälsa är ett stort problem. Många orkar inte leva, vuxna och barn. Detta är fruktansvärt!
Hur hanterar vi det framöver, vilken värld lämnar vi över till nästa generation? Hur ser vi egentligen på smärta?

Vad händer i en människa som lever med inre smärta och som möts av en värld och kultur där allt ska vara framgångsrikt och lyckat? Vi ska helst också vara lyckliga. Bara det skapar utanförskap och ensamhet i människor. Den framgångsrika och lyckade kulturen är ofta en falsk kultur som vi behöver lära oss att se igenom. Vi behöver acceptera hur det blev och inte gömma oss eller fly. Lära oss av det som blev. Det är så svårt och samtidigt så befriande när man på område efter område kan se igenom detta.

Den lätta vägen är så klart att inte vilja se, inte vilja möta smärtan. Eller ska jag säga rimliga vägen. Därför så klart kan våra historier bära på så mycket smärta med så många bottnar att vi faktiskt inte kan överleva om vi måste möta allt samtidigt. Det är vårt viktiga skydd. Det ska vi också vara rädd om.

För den som upplevt smärta kan det födas något gott i mötet med andra, nämligen medlidande. Att känna med en annan människa i den människans lidande. Det betyder inte att man tycker synd om någon, det känns ofta bara förminskande. Men att känna med. Känna något av det den andra känner och stå kvar. Utan att rabbla alla egna erfarenheter utan skapa en plats inom sig där lyssnandet för den andre får ta vid och tid. I den blicken, i den goda blicken, kan utanförskap och ensamhet brytas. I den famnen kan tryggheten få börja gro.

Vi ska rusta våra barn för att livet innehåller smärta, och undervisa dem i vardagen genom att själva gråta, vara bestämda i ilska, tala om smärtan, möta den och visa på vägar igenom den. Inte gömma den. Men först behöver vi vuxna lära känna den vägen.

För varje människas skull, så vi kan läka och helas.
Vi kan känna med varandra. Vi kan lida med varandra. Vi kan lyssna till varandra. Vi kan läka varandra.

 

 

Långfredag

Som troende kristen börjar jag närma imagemig påskens budskap på ett nytt sätt. Den historiska långfredagen då Jesus fick lida så fruktansvärt, fylld av ondska och smärta har tangerat min egen ”långfredag” där sorgens inre smärta varit påtaglig. Några har sagt att jag har varit så modig, som under dessa år, stått kvar i smärtan och inte flytt. Själv har jag inte haft eller sett något val. Jag har nog flytt, fast på andra sätt. Och kanske det handlar om något slags mod, i så fall modet att vara ärlig med känslorna.

Vad händer när vi står kvar i vår smärta? Kan ångesten berätta något för oss då?… något som behöver komma ut eller bearbetas, något som behöver lämnas eller släppas fritt?
Vad händer som vi helt hoppar över smärtan och svårigheter? Förnekar vi då oss själva då, i denna framgångens tid där allt ska verka lyckat och perfekt?
Det finns ett hopp i den historiska påsken, och det är att berättelsen inte slutar med Långfredagen utan fortsätter till Påskdagen och Pingsten. Det vill jag också leva i, hoppet om ett annat slut än totalt mörker och död. Hoppet om något helt nytt. Det ger mig mod att låta smärtan få plats.

Glädjen över att ha ett hem

Jag trivs bra med ordning. Jag tror det sitter i min personlighet.
Dagar, som blev år, av utmattning ligger bakom. Kroppen fungerade inte då för att hålla en praktisk ordning. Tre småbarn röjde, helt i sin ordning. Det blev kaos här hemma och inte så hemtrevligt i mina ögon.
Under en tid tog vi hjälp med städning för att inte lägga den lilla kraft som fanns på att dammsuga. Det var ett klokt beslut tycker jag nu.

Idag mår jag bra. Minnet av utmattningen finns som en varningssignal i kroppen, men kraften har kommit tillbaka. Det är jag så tacksam för. Jag har nu bestämt mig för en sak: att inte sucka när vi ska städa. Vi gör det tillsammans och med en slags glädje över att ha ett hem. Vilken stor grej, egentligen, att få ha ett ställe som kallas vårt hem. Miljontals människor har fått lämna allt de haft för att fly från otrygghet till något nytt och främmande de skulle vilja kunna kalla hem. Det är så svårt att jag inte kan föreställa mig det. Jag sparar min klagan till annat än städning. Tror det finns en ordning i det.

En väntan i förtröstan

Jag har förlorat mycket under mitt liv. Viktiga relationer, mitt arbete som lärare i skolan och min identitet. Under mina svåra år har jag hela tiden tänkt att jag ändå vet att jag kan sjunga. Det har jag inte förlorat, även om jag behövt locka fram toner och ord efter en tid av tystnad. Min röst och min sång har varit en trygghet för mig. Något jag vet att jag kan och älskar att göra. Nu har jag rest mig från sorgen och funnit en ny djupare identitet som jag tror håller oavsett vad som händer i framtiden. Jag är viss om att jag är älskad av Gud själv. Jag är egentligen inte föräldralös längre, för Gud är min förälder. Jag vill leva som ett Guds barn.

Sen i oktober har jag problem med rösten. Jag får sjunga. Jag kan sjunga, men begränsat i toner och kraft. Jag blir hes på talrösten direkt jag sjunger. Jag får hjälp av logoped och sjukgymnast. Stämbanden har inte hängt med när kroppen har rätat ut sig och jag har mer tillgång till luft när jag ska sjunga. Det tär på mitt tålamod. Men jag kan inte ens vara ledsen över detta. Jag har nämligen en tillit till att rösten kommer att läka. En dag ska jag sjunga med kraft och flöde. En dag berätta, genom sången, om vem som burit mig rakt igenom dessa sorgens år. Jag vill berätta om friden som infann sig när jag valde inte bära sorgen själv 2011.
Ännu får jag vänta. I förtröstan.