Blott en dag

Tyngd av sorg men samtidigt tacksam och glad. Hur kan det gå ihop? Jag är så tacksam över att jag kan skratta och vara glad även om sorgen lagt sordin på livet som helhet. Sordin är den mojäng t ex en trumpetare sätter i trumpeten för att dämpa ljudstyrkan. Jag lever med en ofrivillig sordin, tonerna har varken kraft eller möjlighet att klinga ut så där långt. Men tonerna finns och jag vet med säkerhet att sordinen inte är hos mig på livstid. Om jag tar mig tid att jobba mig igenom sorgen kan sordinens grepp lossa från själva instrumentet. Det är hoppfullt : )

Psalmen “Blott en dag” har jag tänk mycket på de senaste veckorna. I tider av prövning prövas även texter, klichéer, ordspråk för att se om de håller även i det tunga och svåra. Vi ska verkligen se upp med vissa uttryck som “Tiden läker alla sår”. Det är en lögn. Om man inte jobbar med sin sorg har tiden i sig inte läkt ett enda sår. Men sätter vi ord på vad vi känner i sorgen, ber om ursäkt för det vi gjort tokigt och förlåter någon kan vi läka, och ett sådant arbete kan ju ta tid, så då är tiden en del av det som behövs för att bli mer hel.

I psalmen “Blott en dag” är en textrad så här: “Han som bär för mig ett fadershjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.” “Han” i det här fallet syftar på Gud, Fadern, själv. Jag tror inte att Gud har kommit med olycka till min familj, att han gett mig denna smärta. Han har tillåtit den men inte kommit med den. Och så står det i texten “beskärda del av fröjd och smärta” och det är det jag har grunnat på. Ibland känns det som att min beskärda del av smärta är så stor. Så mycket sorg att bära, så många sår som ska läkas, så många dalar på min väg. Och så tänker jag att just därför att jag bär på sorgens erfarenhet i djupet kan jag se de små sakerna som glädjeämnen. Därför kanske mina fröjdehöjder också blir många för jag tar mig tid att njuta av den enklaste glädjen. Den tanken tål att prövas. Att få stanna upp och förundras över den lilla skira blomman, att ta in en vacker solnedgång, att skratta med ett barn, att ta in alla smakerna i varje tugga gör mig rik på fröjd. Tydligt kan jag se hur mycket bra jag har som jag inte kan se som självklarheter utan mer som ett lån där jag passar på att göra insättningar i Sinnets och Minnets bank. Vem vet något om morgondagen och vad vi gör då?

Jag fortsätter därför att hämta kraft ur psalmen som börjar “Blott en dag ett ögonblick i sänder….” och lever en stund i taget. Gråter den stunden om jag behöver det, eller njuter och gläds den stunden om jag kan det.

Kommentera

*


9 × sex =