Bortskämd

Såg igår första avsnittet av “Ung och bortskämd”. Blev lite besviken när jag förstod att det var en tävling där en “Jorden runt resa” stod på spel för den av de tio ungdomar som visar sig mest självständig och ansvarstagande får. Den som visat minst samarbetsvilja och ovillighet att jobba åker ut. Alla ska de bo tillsammans och klara av uppdrag som föräldrarna tillsammans gett barnen. De ska göra alla hushållssysslor själva. Jag trodde att det var en dokumentär så det blev att gilla läget för mig och lägga om mina förväntningar.

Det blev en upplevelse att se hur oförmögna dessa ungdomar var. De är min motsats. Jag har ju “ansvar” som ett ok på mina axlar där jag tagit ansvar för saker som inte varit mitt. Jag har tvättat mina egna kläder sen jag var 11 år så självständig har jag varit länge, fast på ett skönt sätt också. Dessa ungdomar har aldrig behövt göra något hemma som diska eller städa, många får pengar från föräldrarna utan att jobba. Flera har tillgång till föräldrarnas kontokort. Utseende och yta är extremt viktigt för många av dem. De verkar ha sitt eget värde i hur de ser ut och vilka pengar de kan röra sig med. En av tjejerna sa ungefär så här: “Jag ser inte på mig själv som bortskämd, jag är bara van att få saker och att inte behöva ta ansvar”.

Jag förstår faktiskt hur hon tänker denna tjej, vars pappa tycker han ska göra allt åt henne så hon kan ägna sig åt det som är viktigt här i livet. Jag undrar vad som är viktigt i livet för denna pappa. Denna tjej har inget att jämföra med, hon kan omöjligt ta ansvar för något som någon annan gör åt henne hela tiden. Hon har aldrig behövt öva sig, därför har hon dels rätt när hon säger att det är en vana.

Jag tror att föräldrarrollen går ut på att få våra barn till självständiga individer. Att uppfostra betyder att vägleda, att visa en väg genom saker. Det kan ibland betyda att serva, särskilt när man är riktigt liten. Jag kan tycka att rollen som förälder mer och mer är att bjuda på motstånd en bit i taget. I motståndet växer man. Man får inga benmuskler av att rulla i nerförsbacke men att gå i lätt uppförsbacke bygger så mycket mer muskler än vad vi tror. Vår uppgift som föräldrar är att avgöra var rimligheten i lutningen ligger, vad barnet klarar av just nu.

För mig går min föräldraroll ut på att vägleda och älska mina barn. Älska dem för den de är, som de är. Inte för vad de gör eller som jag vill att de ska göra. Utan älska dem villkorslöst precis i denna stund, oavsett om de är lyckade eller misslyckade i andras ögon, i deras egna ögon eller i mina ögon. Bara omfamna dem där de står. Att uppmuntra och att skydda dem. Att vara tydlig med saker som inte är ok, saker som de gör. Att faktiskt visa att det vi vuxna som bestämmer i det hem som är vårt och på det sättet befria dem från en del ansvar men att ge dem ansvar för saker som är rimligt att de klarar av t ex packa sin skolväska, hänga upp sina kläder, plocka undan disken, duka osv.

Det är så viktigt att alla är medräknade i ett hem, allas insats är viktig för att det ska fungera. Annars tror jag barn och vuxna blir olyckliga-när vi ser att allt funkar ju utan deras inblandning.

Att fråga sina föräldrar om allt och att också få det kanske är ett sätt att testa gränserna-”älskar du mig fast jag gör så här”. Det gör de alldeles uppenbart, älskar sina prinsar och prinsessor. Frågan är vad som händer den dagen föräldrarna är borta och de måste klara sig själva. Vilka självständighetsverktyg har de då att plocka fram?
Så egentligen ser jag detta program som ett sätt att lära känna föräldrarna och deras tänk och att frukten av deras oförmåga till gränssättning har gjort barnen till ganska otrevliga, osjälvständiga individer. Jag konstaterar mest att det är följden, försöker att inte döma dessa föräldrar som bara vill göra allt för sina guldklimpar men som inte kan se sin egen delaktighet och sitt medberoende av konsumtion och bekräftelse genom ytan.

Kommentera

*


2 × sex =