Bowling

Barnen hade ett önskemål att få bowla. Tre pojkar, och bara jag hemma som vuxen : / Övermäktigt när jag har utmattningen i ryggen? Idag tänkte jag: “Vi provar”. Oh, va glad jag är att vi provade. En timma på banan och vi hade så mysigt. Glada tillrop för varje kägla som trillar och barnen som vågar mer och mer själva. Så härligt att se. Just att göra en aktivitet tillsammans som jag orkar med har jag längtat efter. Oftast blir jag trött och stressad av musik eller människor. Nu var det bara bra.

Ibland är det så bra att vara spontan, då hinner man inte måla upp bilder av hur man tror det ska bli. Nu när barnen börjar bli lite större kan vi också göra en aktivitet som denna som passar alla åldrar.

Jag försökte tipsa barnen lite hur man kan tänka för att hålla sig till mitten för att få en strike, eller få ner många käglor. Sen kom jag på att det är bättre att kolla på ett proffs. Verkligen studera grepp, fotsteg, rytm, skruv osv. Så ofta vill jag hjälpa till och visa hur man gör fast jag själv förmodligen behöver vägledning.

I detta fall räcker det bra med min lilla vägledning, och fokuset är att behålla glädjen i att göra något tillsammans : )

Hur ofta vill vi ta vägledning av ett proffs, om än på håll? Är vi vuxna också som 3-åringen som “kan själv” eller kan vi vara ödmjuka inför det vi kan och det vi inte kan. Måste vi alla uppfinna hjulet? När man är villig att ta in mer kunskap, fler knep, hitta genvägar så kan man utvecklas ganska snabbt.

Idag är jag en vinnare! Poängen på banan bryr jag mig inte så mycket om även om det är roligt att få göra en strike! Jag är en vinnare som har vågat mig ut på en aktivitet själv med barnen, en vinnare som går lika lugn hem som när jag kom dit, en vinnare för att vi har tagit oss tid tillsammans att ha roligt på.

Kommentera

*


+ 3 = sex