Delfiner


Zappar på TV och landar i Kunskapskanalen och “Läkande liv med delfiner”. Jag som tänker att det ligger mycket läkedom i att sätta ord på känslorna suger åt mig massor av detta program.
En 17-åring pojke blir svårt misshandlad efter att han skickat ett sms som missuppfattas. Han blir så svårt skadad att han inte går att nå, upplevelsen är så traumatisk att den blockerar hela hans värld. Ingen kan få kontakt med honom. Det finns ingenting att klä i ord då ingen kan nå till hans inre och läkedomen väntar och väntar. Hans läkare vill lägga in honom på mentalsjukhus men pappan frågar efter någon annan lösning-han gör vad som helst för att få sin son tillbaka. Doktorn föreslår delfinterapi. Pappan lämnar övriga familjen, säljer hus och ranch och flyttar 50 mil på obestämd tid för chansen att få sin son “levande” igen.

Det som sen händer är obeskrivligt i ord. Pojken blir efter en tid med delfinerna, under vattnet, rörlig och kontaktbar. En liten bit i taget tar han in omvärlden. Han tror först att han är en delfinpojke-född vid 18 år ålder under vattnet. Han berättar vid 21 år ålder hur kärleken från delfinerna födde en tillit till dem och den tilliten kunde växa även till människor. Den tillit som gått förlorad då han misshandlades så svårt. Just detta grep mig så starkt- den förlorade tilliten kunde med tidens hjälp växa sig stark igen för han kände sig älskad. Tillit kräver meriter därför tar den tid att växa.

Pojken har svårt att somna och har nätter av ständig smärta då han i minnet återupplever misshandeln slag för slag.

När pojken kunde börja tala igen och efter år av tid med delfinerna och en begränsad skara människor, blir pojken intervjuad och han får frågan om han någonsin gråter. Han svarar så vackert att han inte kan men att han skulle vilja: “Det känns som om jag har ett hav av tårar inom mig. De måste komma ut, en dag måste de komma ut”.

Med dem orden fördjupas min förståelse av vikten att gråta ut det som är jobbigt och svårt, det som det inte finns ord för. Tårarna öppnar upp för en rörelse i det inre som kan ha stelnat av olika anledningar. Tårar är alltså en tillgång i sorgen.

Det som också grep mig var pappans direkta, osjälvsika, obeskrivliga kärlek till sin son. Han sa att han skulle kunna åka och förgöra de som gjort detta mot sonen men som han sa (ungefärligt): “Jag väljer en annan väg, jag vill lägga allt fokus på min son och att få honom tillbaka.”
Pappans ihärdiga kramar och omsorg, trots ett gensvar som är lika med noll från början ger verkligt resultat. Han får efter 4 år återvända hem till familjen och leva sitt liv trots mardrömmar och skadad tillit men med hjärtat fullt av kärlek, drömmar och mening. Och pojken gråter när han ska skiljas från sina vattenvänner och jag gråter med honom. Min mina tårar är glädjetårar över att han fann sin väg tillbaka till ett levande liv genom kärlek, omsorg, tillit och tårar, för kropp och själ.

Kommentera

*


nio × 1 =