Den sörjande

Igår var bloggen en snabbguide i mötet med en sörjande. Idag vill jag dela mina tankar till dig som är i sorg. Och vem är inte det någon gång under livet? Sorg är inte bara de känslor vi känner i en förlust när någon dör eller vid skilsmässa. Det är så mycket mer! En förlust av någon/något som får marken under våra fötter att gunga. Eller en påminnelse att den varma famn som man alltid längtat efter fortfarande inte är tillgänglig.

För oss som har ett krossat hjärta skriver jag idag. Det finns inget vi och dem, bara ett vi. Vi som just nu känner sorg. Vi bygger bara broar mellan oss, inga murar där vi stänger in allt som är smärtsamt och håller alla andra utanför.

Jag vill gärna dela med mig av vad som hjälper mig just nu. Jag ber en bön om morgonen. En bön om tålamod. Tålamod att förstå andra. Tålamod att tänka som någon annan tänker och därför inte bli provocerad av det som kan verka klumpigt. Jag tar eget ansvar nu för att behålla tålamodet genom att äta och sova så mycket jag behöver och just nu kan, då jag inte har några barn som väcker mig om nätterna : )
Jag ber också om förståelse i sorgen. Att jag ska få tolka saker “rätt”. De gånger jag gör det går jag inte igång och skäller utan kramar om istället och det är skönt.

Just dessa två ord har varit så viktiga för mig just nu: tålamod och förståelse.
Kan ni ha tålamod med mig när jag brusar upp, eller storgråter över en liten sak? Kan ni ha förståelse att sorgen har såna obegripliga uttryck att allt är normalt som verkar onormalt?

Det som hjälper mig just nu är att jag har slängt mina “varförfrågor” i Obegriplighetens hav för fem år sedan och har slutat fundera kring svaren på Livets stora frågor. Min mänsklighet sätter den begränsningen, jag lämnar det till Gud.

Det som hjälper mig just nu är att jag inte sveps med av alla oroliga tankar om hur dåligt det kommer att bli utan jag försöker leva just nu, och bara nu. De där orostankarna handlar ju om framtiden och den finns bara i mitt huvud.

Det som hjälper mig just nu är att jag har en tro på Gud att luta mig mot. Jag får vara liten, liten människa som inte förstår så mycket. Jag är ändå trygg i hans famn. Som ett litet barn som sitter i en förälders knä. Kanske låter märkligt för dig som inte tror. För mig är det en befrielse att inte behöva bära allt jobbigt själv. Jag har en tillit att Han som skapat mig kommer bära mig genom denna sorg med.

När vi delar sorgen, när vi räcker ut våra händer och ber om hjälp i det svåra-det är då vi bygger broar. När vi ödmjukar oss och släpper stoltheten att klara oss själva blir vi beroende av andra. Då kan vi bygga massa bra : )

Mina vänner i sorgen är: Tålamodet, Förståelsen, Kramarna, Tilliten, Nuet, Ödmjukheten, Tron och min Litenhet som människa.

Hoppas något av detta kan hjälpa dig i sorgen. Vi kan börja med en kram här: KRAM!

Kommentera

*


6 + nio =