Dödsdagen blev också en födelsedag

I lördags var det den speciella dagen. Den 5 april. bildDagen då jag för 8 år sedan förlorade min pappa och min vandring i dödsskuggans dal började. Dagar i mörker, ångest, utmattning, ifrågasättande, vilsenhet, svaghet, trötthet, depression, tankekrig, frustration, hopplöshet, tomhet, förvirring. Jag har kommit vidare, jag står upp och jag lever.

Minnet av dödsdagen 2006 drog inte ner mig i djupet denna gång. Allt kändes lugnt och vackert. Familjen fick en gåva denna dag för två år sedan. Min syster fick en dotter, och pappa ett barnbarn. Alltså är denna dödsdag också en födelsedag. Livets paradox blir åter så tydlig. Glädjen och sorgen kan finnas i samma stund.

Och kanske det är så att den 5 april på sätt och vis blev en början till en ny födelsedag i mitt liv, för mitt inre. I chocken över pappas död drog sig nämligen mina ord undan. Det var som om de försvann. Det jag mötte var större än vad jag kunde formulera. Och det som då hände i mig var att jag sakta men väldigt stadigt och säkert började lyssna. Jag lyssnade som jag gjorde som barn, då inte många ord uttalades, allt det som jag tog igen i tonåren då jag så självsäkert hade svar på allt och tyckte till om allt och alla. Jag var nu i vuxen ålder oförmögen att tala. I efterhand kan jag nu ta emot det som en stor gåva. Jag sträcker ut mina händer och tar emot den gåvan med hela hjärta i tacksamhet. Jag fick upptäcka hur det är att lyssna aktivt, både till min kropp, min själ och i anden men också lyssna aktivt till andra.

Livet är som det är, vi möter det vi möter. Personligen tror jag inte att allt har en mening, men vi kan använda oss av våra erfarenheter för att skapa mening av det till synes, och ibland helt meningslösa. Vi kan få finnas till för varandra och oss själva och skapa nytt. Ibland kan det innebära att man få dö bort för tidigare saker för att ge växtplats åt det nya.
Och hur skulle jag någonsin kunna förlora pappa helt? Mycket av det som han gett mig lever starkt kvar i mig och flera andra, t o m i det lilla barnbarn han aldrig träffat. Pappas kärlek till sina barn räcker även till barnbarnen. Vi kan se med goda ögon på våra barn för att han har sett på oss med de goda ögonen. Den lilla tvååringens ögon strålar av liv och glädje som smittar mig och fyller mig med kärlek och jag får använda mitt lyssnande för att möta henne.
Dödsdagen blev också en födelsedag. Vackert på nåt sätt!

Kommentera

*


två × 3 =