Du fattas mig

Idag skulle min mamma fyllt år. Jag tänker på henne lite så där extra idag. Gråter lite, skrattar lite åt roliga saker som vi upplevde tillsammans. Det var nog jobbigare för nån dag sen än vad det känns idag. Då jag visar min kärlek främst genom tjänster (ja ni som läst Kärlekens fem språk förstår vad jag menar. Ni andra- läs den!!!) plockade jag fina gullvivor i måndags och åkte ut till graven för att se till att den var fin till idag. Det var mitt sätt just nu att visa min kärlek för min mamma, som fattas mig!

Jag vet nu vad saknad är. Innan blandade jag nog ihop det med att längta. Längta är som en framåtblick, som något som kommer där framme som man skulle vilja greppa tag om. Saknad är som om det fattar bitar ur ens livspussel. Det är minnets återblick av något fint man haft (eller borde ha haft).

Jag har vänner som flyttat bort från stan och som jag verkligen längtar efter då och då. Det fina är att jag kan lyfta telefonen, eller skriva ett mail, sms och få kontakt. Det finns mottagare och sändare. I saknaden finns bara sändare men ingen mottagare. Det är frustrerande tycker jag. Det var just i ett ögonblick där jag var så ledsen att jag inte längre var “drabbad” av min fars fantastiska kärlek som jag kunde sätta ord på vad saknad är. Den saknaden kan man så klart uppleva med någon som är i livet, men där den famnen inte finns tillgänglig för oss.

Nu saknar jag tre bitar ur mitt livspussel och jag skulle kunna fokusera på de svarta hål de lämnar efter sig. Men helhetsbilden blir lite konstig då. Eller så kan jag tänka mig hur pusselbitarna skulle sett ut, så nära verkligheten jag kan komma men faktiskt hålla fokus på helheten och på det sättet uppleva hela motivet trots svarta hål. Ingen kan ersätta någon annan så jag väljer att inte fylla biten med bitar från ett annat pussel.

Min mamma har lärt mig så mycket. Hon har lite lågmält funnits till hands, lyssnat på mig, kramat mig och älskat mig. Hon har visat en väg utan att vara dömande, med milda ord där hon lämnade plats för mina tankar, min egen process till lärande och upptäckande. Hon har sått många många frön i mitt inre som blir små hälsningar från henne. På det sättet lever hon kvar starkt i mig och i mina barn som också får skörda det hon sått. Så med er som mottagare får jag säga TACK älskade mamma för allt som du har gjort för oss barn. Saknaden är stor men KÄRLEKEN är större!

Kommentera

*


sju + 6 =