En dikt som stannat

Slutade min förra blogg med att jag vill förändra världen. Och det börjar på ett så mycket enklare sätt än vad vi tror många gånger. Våra val det lilla. Att vi sätter gränser för oss själva och andra. Att vi börjar se andras behov och inte bara våra egna. Att vi väljer att le i stället för att vara sammanbitna. Att vi tar oss tid att se varandra och inte hastar vidare.

När jag gick i mellanstadiet hade vi en lärare som ville att vi skulle kunna vissa saker utantill. Första dagen i 4:an fick vi i läxa att kunna Kungssången och Nationalsången (Jag gick på musikskola!). Sen Josef och hans elva bröder. Och en hel del annat som jag faktiskt glömt bort. En dikt som stannat däremot är en av Stig Dagermans. Tyckte då att den var lite högtravande. Idag förstår jag på ett annat sätt och kan känna en slags tacksamhet att jag bär ett kulturarv där läraren ställde krav på att kunna just utantill.

”Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande broder mindre, betyder en broder mer.”

Tyckte nog att det lät lite dramatiskt…”stilla din häftiga själ”. Men det ligger så mycket i texten fast det är så få rader. Ja, sen får man väl tro vad som helst om stjärnor som ler, men vacker är det. Det stora i att finnas till för varandra, att göra väl för någon annan.

Så när vi står till synes hjälplösa, vare sig vi äger lite eller mycket, kan vi tänka: jag kan i alla fall göra väl för mig själv och för andra. Jorden kan jag inte göra om, men människorna på jorden kan vi påverka. Fint tycker jag.

Kommentera

*


× 9 = nio