En kropp med fullt värde

Skrev igår att jag känner mig antik på ett sätt som gör mig värdefull. Jag bär på en historia om min samtid och det speglar vem jag är. Hur kan vi skaka oss loss från vår samtid, det som påverkar oss runtomkring och ändå leva i nuet? Är det möjligt att gå sin egen väg utan att bli helt avskärmad från omgivningen?

Jag är 34 år, snart 35, och för några månader sen tittade jag mig i spegel och kunde snabbt konstatera att jag hade början till en ögoninflammation. När jag lite senare råkar se mig i spegeln igen kan jag konstatera något nytt. Det är ingen inflammation, det är mitt ögonlock som bestämt sig för att det har levt tillräckligt länge för att släppa taget lite. Det hänger lite och kommer inte komma upp igen. Skrattar lite för mig själv. Jag har förstått att just kvinnor i min ålder är föremål för reklam inom all kosmetik. Företagen tjänar på att kvinnor i min ålder och äldre så gärna vill ha upp sina ögonlock igen och inte bara låta dem vara. Vi matas av bilder på att “vi är värda” att ha slät och stram hud upp i höga åldrar.

Likt ett antikt föremål måste man vårda ytan men aldrig totalrenovera, måla över originalet, sätta dit nya delar eller pusta för hårt. Bara vårda det varsamt.

Därför kan jag visst vårda min hud och min kropp för att kroppen har ett värde, den ska hålla länge hoppas jag. Men jag vill inte motarbeta min egen kropp; ersätta den, spackla över den till en yta som inte är en 35-årings, utan jag vill acceptera att även min kropp blir äldre. Jag vill se det vackra i det, vårda det och värdesätta äktheten i originalet som är det unika just jag bär.

Jag har ett fullt värde, är värdefull med eller utan rynkor eller hängande ögonlock. ; )

Kommentera

*


sex + 8 =