En plattform för sorgen

”Eftersom du läser den här boken är sannolikheten stor att ditt hjärta är brustet”DSC_0635…jag läser raderna ur boken ”Sorgbearbetning” (James & Friedman) och tänker att det är sant. Mitt hjärta är brustet. Och jag vet också att det syns, jag är nämligen inte så bra på att spela teater. Jag har burit så många masker som jag inte visste att jag hade och flera sitter nog kvar som jag inte ser. Men någon slags teaterroll spelar jag inte längre. Mitt brustna hjärta orkar inte det. Det är skönare att bara säga som det är, möta det som är. Enkelt och svårt. Men ibland har själen inget val, när den är så avskalad finns inget längre att gömma sig bakom. Skönt och jobbigt. Allt är dubbelt. Min sorg är på sätt och vis enkel, då det är enkelt att förstå att den som älskar någon som dör kommer känna en förlust. Hur är det med alla andra förluster som inte är synliga….förlusten av respekt, förlusten av ett tryggt hem, förlusten av goda relationer, förlusten av kontakt med sina barn, förlusten av ett arbete, förlusten av en självkänsla…..

Vad händer då när jag visar min brustenhet? Det händer massor, men helt olika saker i olika människor. En del blir nervösa, en del går på andra sidan gatan och slår ner blicken, några blir rädda för det brustna och sköra, andra står ut att se mig både glad och ledsen, både stark och skör och skräms inte av mina tårar. Några tar tom kontakt med mig just för att de ser min brustenhet. Själv har jag gjort och gör alla olika varianter. Jag tror det handlar om vår historia, vad vi blir påminda om när vi ser brustenheten i någon annan. Den brustenhet som tar sig uttryck på helt olika sätt för var och en av oss.

I samma bok om sorgbearbetning, som är skriven av amerikaner, kan jag läsa att nästan alla som är i sorg vill prata om sin sorg. Och nästan alla som personen i sorg möter, vill inte prata om den sörjandes sorg. Snacka om kulturkrock. Detta är amerikansk statistik men då vi i Sverige tydligen ser USA som ett föregångsland så gäller säkerligen ungefär samma sak för oss. Jag börjar förstå varför jag kallar svenskarna för sorgeanalfabeter. Vi har historiskt sätt inte lärt oss att möta människor i svårigheter, människor som är brustna, som bär på olika slags förluster. Det finns ingen att döma i detta, bara att konstatera att vi ofta sluter oss för andras svårigheter just för att vi inte vet hur vi ska möta det. Osäkerheten blir till rädsla.

Det projekt jag just nu står i är att sjunga in en del av mina sånger som fötts ur mina sorger. Det är en bok jag förpackar som en skiva, för att fler ska kunna ”läsa” den. Det finns ju ett gäng därute som, liksom jag själv, kan ha svårt att harva sig igenom en bok men som med lätthet kan lyssna på ett kapitel i taget á 4 min, genom en sång. Skivan ska heta ”Obegriplighetens hav” där jag inte ger sken av att ge några svar även om en och annan polett har trillat ner under vägen. Det är alltså inget jag behöver förstå i det här, det är ju inte hjärnan som är brusten, utan hjärtat som vill läkas. Skivan blir min berättelse och unika väg genom sorgerna där jag får prata klart. Det är ofta det den sörjande vill ha, öron som lyssnar klart där den som är mottagare bara kan slappna av i att den aldrig kan förstå, men gärna visa sin vilja att förstå. Min personliga önskan är att få omfamnas i sorgen så jag inte behöver känna mig ensam för det är där jag tror läkedomen ligger, i omsorgen och i uppmuntran, det som jag skulle kalla kärlek. Med mina sånger vill jag bidra till att skapa en större plattform i Sverige för sorgen. Många har redan sagt till mig att min skiva behövs, och det tror jag verkligen, annars skulle jag inte lägga så oerhört mycket tid på det här för det är just en berättare jag är och inte artist. Men våra behov och vår efterfrågan är inte alltid samma sak. Behovet av sorgbearbetning kan vara enormt, men efterfrågan liten om vi inte vågar närma oss sorgen. Om det nu är så att Sverige går i amerikanarnas fotspår ser jag med tillförsikt på denna förändring då det idag är lika naturligt för person i USA att ha en egen psykolog som en läkare. Vi ligger lite efter men jag har en stark känsla av att det blir mer och mer ok att ta hand om själen. Jag tror människan är en helhet som vi ska vårda på alla plan. Själv är jag ingen psykolog eller terapeut men jag är en medmänniska med erfarenheter, precis som du. Ibland glömmer vi det enkla i att bara lyssna på andras erfarenheter och vägar, med synliga och osynliga förluster. Med den tillförsikten, om ett förändrat själsligt klimat, är jag hoppfull om att det går att leva med ett brustet hjärta och att det finns läkedom att hämta när jag inte gömmer undan det som är sårigt och sårbart. Det ger mig hopp om en annan slags själslig kultur som vi kan skapa tillsammans, där vi börjar se varandra i ljuset och möta varandra där…som vi är.

Kommentera

*


9 − = fyra