En strimma

Jag fortsätter att finna tröst i orden någon annan skrivit eller det jag själv skrivit tidigare, då sorgen gör mig stum. Orden kommer inte riktigt till mig. Det finns inget flöde av orden, mest ett flöde av obeskrivliga känslor. Precis som det brukar vara i sorgen. Jag känner igen det, ändå är det just nu unikt på sitt sätt. Det är bara så, och jag behöver inte pressa fram ett enda ord. Bara vara där jag är och stanna där trots att det är smärtsamt och tröttande.

Dagen innan denna nya sorg i vårt liv sa jag till min man: “Tänk att jag kan må så bra nu, trots allt jobbigt och svårt jag gått igenom.” Jag försöker minnas det idag. Om jag vågar stå kvar i smärtan nu, har jag möjlighet att resa mig igen och få uppleva samma känsla av lugn, frid och glädje tror jag, det är min väg igenom detta. Vägen tillsammans med de många tårarna och kramarna.

Idag går Michael Johnsons sång “Storm” på repeat (den finns på Spotify). Refrängen går så här:
”Och vi bad ett hopp om en strimma av ljus genom nätter förbrända i en storm. Och vi såg hur en hand mitt i rädslornas land drog oss ur denna storm”.

Åter igen är det så betydelsefullt att ha en tro som kan bära genom tunga och svåra passager i livet. Den lilla strimma av hopp som jag nu ser bär på en hemlighet. Som om strimman jag ser är en strimma från en dörr som står på glänt med några millimeter och visar på ljuset. När den dörren står vidöppen fullkomligt bländar ljuset mig med en kraft och värme som för mig är svårt att sätta ord på. Just nu, när det känns så mörkt räcker ändå den strimman av ljus för att bevara min tro, det ger mig en framtidstro. Den ger mig hopp att få se den dörren stå på vid gavel och blända mig med tröst, glädje, och kärlek.

Kommentera

*


9 + sju =