En timma

 

“Kan du hämta mig lite tidigare idag?” Frågan kommer från det lilla fantastiska barn som just nu tycker att jag skäller mest hela tiden. Ändå finns viljan där att umgås med mig. Härligt! I tysthet tar jag till mig hans ord. En timma tidigare än vanligt kliver jag in på fritids och frågar om vi ska åka och fika, bara han och jag.

Vi får en fin timma tillsammans på neutral plats där vi pratar om dagen och om det vi ser runt omkring oss. Skratt varvas med allvarliga frågor och en gigantisk kanelbulle. Bara han och jag.

I tider gå marken gungar under fötterna på någon tror jag att  bland det finaste vi kan ge är vår odelbara tid och våra öron. Att få vara tillsammans och göra något som bryter det vanliga mönstret kan göra att man dras närmare varandra. Då kan vi mötas med en kram mitt i röran av trots från barnets sida och uppmaningar från den vuxne. Jag tror att barn alltid vill bli sedda och ibland tänjer på sina gränser som de inte själva är bekväma med för att få den uppmärksamheten. Och när känsloyttringar från barnet flödar på olika sätt kan det vara svårt att hålla Tålamodet i handen som vuxen. Balansgången är att ge en lagom stor utmaning, uppförsbacke, så utvecklingen kan ske. Och ibland är hela livet som en uppförsbacke, då kan det var skönt att bara få vara stilla och kramas en stund, återhämta sig för nästa etapp. Men för att veta var barnet är just nu, vilka tankar det går och bär på behöver vi var inlyssnande och bygga förtroende så vi blir insläppta i det innersta rummet.

En investerad timme kan vara hela skillnaden i att känna sig sedd och inkörsporten för att förtroende kan växa till.

Kommentera

*


× ett = 5