En väntan i förtröstan

Jag har förlorat mycket under mitt liv. Viktiga relationer, mitt arbete som lärare i skolan och min identitet. Under mina svåra år har jag hela tiden tänkt att jag ändå vet att jag kan sjunga. Det har jag inte förlorat, även om jag behövt locka fram toner och ord efter en tid av tystnad. Min röst och min sång har varit en trygghet för mig. Något jag vet att jag kan och älskar att göra. Nu har jag rest mig från sorgen och funnit en ny djupare identitet som jag tror håller oavsett vad som händer i framtiden. Jag är viss om att jag är älskad av Gud själv. Jag är egentligen inte föräldralös längre, för Gud är min förälder. Jag vill leva som ett Guds barn.

Sen i oktober har jag problem med rösten. Jag får sjunga. Jag kan sjunga, men begränsat i toner och kraft. Jag blir hes på talrösten direkt jag sjunger. Jag får hjälp av logoped och sjukgymnast. Stämbanden har inte hängt med när kroppen har rätat ut sig och jag har mer tillgång till luft när jag ska sjunga. Det tär på mitt tålamod. Men jag kan inte ens vara ledsen över detta. Jag har nämligen en tillit till att rösten kommer att läka. En dag ska jag sjunga med kraft och flöde. En dag berätta, genom sången, om vem som burit mig rakt igenom dessa sorgens år. Jag vill berätta om friden som infann sig när jag valde inte bära sorgen själv 2011.
Ännu får jag vänta. I förtröstan.

Kommentera

*


− 1 = tre