Ett rimligare liv

Sonen läser på mjölkpaketet om en ost som började tillverkas för länge sen…”1000 år sen” säger han. Vi läser igen och ser att det är ca 100 år sen. Det där med enheter är ju inte så lätt, en nolla hit eller dit kan ju se rätt lika ut fast det i det verkliga livet är stor skillnad. Vi försökte tillsammans räkna baklänges till när jag föddes och vi hamnade på…. 1700-talet… : / istället för -70 talet. Jag tar inte illa upp, åter igen nollor som rör till det, samt kunskap, och inte rynkor i detta fall. Jag fick fråga sonen ”vad är rimligt?”. En sån där fråga som lärare ställer hela tiden. Jag blev själv rätt trött på den frågan i högstadiet under mattelektionerna. Det var kanske därför jag ofta fick rätt siffror men fel resultat då decimalen hamnade fel. Jag hade inte tänkt till vad som var rimligt.

Stefan Jämtbäck har skrivit en sång som heter ”En stund för mig själv”. Jag lyssnade på den härom dagen för jag gillar några formuleringar så där extra mycket i texten. Gå gärna in på hans hemsida där ni hittar flera texter och kan lyssna på musik.

Jag behöver en stund
för mig själv,
krypa in i mitt skal,
klara av några val,
möta viljor och tankar
som otåligt vankar
av och an,
jag ska göra vad jag kan.

Jag behöver en stund
för mig själv,
bara sitta och vänta
min själ, våga glänta
på dörrar och fönster,
se invanda mönster
som dröjt kvar,
kanske finna några svar.

Jag behöver en stund
för mig själv,
växla ner, få distans,
hitta kraften som fanns,
minnas dagar som flytt,
se på allt ur ett nytt
perspektiv,
i ett rimligare liv.

Runt nyår brukar många tänka till på var de är just nu, vad de har varit och vart de vill komma eller vara i framtiden. Kanske den där reflektionen skulle få ta plats oftare än vid bokslut och kickoff. Att ta en stund då och då och ställa in kompassen och fundera över de val man gjort, vad man kan påverka i sitt liv och verkligen se det man inte kan påverka så det kan få släppa grepp om en, och var man verkligen vill med sitt liv. Jag som är född på -70-talet närmar mig 40. En tid då många gör stora förändringar i sitt liv. Jag tror det beror på att tankarna om vad man själv vill får ta plats och för många kan det bli en kris. Jag hoppas för min personliga del att jag slipper en 40-års kris, jag som har haft en kris i så många år. Eller många kanske man kan säga. Jag hörde mig själv säga för en tid sen: ”Jag har ju haft förmånen att stanna upp och tänka över mitt liv några år nu”. Jag var väldigt förvånad över min egen formulering och konstaterade i samma stund att depressionen släpps sitt järngrepp om mig då jag annars inte skulle kunnat se tiden i mörker som något positivt.

Jag har under dessa år frågat mig själv en hop av frågor. Inte säkert att jag kommit fram till så många svar men jag har brottats med frågorna. Jag har läst en del böcker. Det samtal jag för med författaren till en bok har många fördelar. Då det sker genom det tryckta ordet kan jag själv välja när samtalet ska ske och den andra får alltid prata klart. Jag är ”tvungen” att lyssna klart utan att hela tiden visa mitt ego och fylla i med mitt. Jag får den andras hela perspektiv, i alla fall det den vill visa och det jag förmår och förstår att ta till mig. Kanske kan jag på det sättet lägga till något ur den andras perspektiv till mitt eget. I de olika slags samtal jag för med andra människor, ibland med diskussioner, ibland i stilla lyssnande, andra gånger i frustration kan jag ta med min till min kammare och ta en stund för mig själv och fråga mig vad jag vill, hur jag tycker det är rimligt att leva. Vad är det som får min energi, mina tillgångar, min tid, mina tankar…är det rimligt att det är på det sättet som det är just nu för mig? Rimlighetfrågorna kan ju bli hur många som helst, vilket kan vara både utmanande och överväldigande. Men kanske det ändå är där jag själv hittar min väg och hur jag vill leva. Kanske jag också inser att jag behöver ta hjälp utifrån med saker som är svårt att klara själv ….för att se på allt ur ett nytt perspektiv i ett rimligare liv.

 

Kommentera

*


4 × = tjugo fyra