Ett spel om njutning

Semestertid är tid för sällskapsspel i vår familj. Kör ett tärningsspel, Trick-Track, med barnen. De förstår inte hur mycket bra matte de räknar och det klurigt på rätt nivå för dem. Vi vuxna spelade härom kvällen Sybarit -ett spel om mat, dryck, etikett, seder osv.

En fråga lyder ungefär så här: “Får man dela omelett och potatis med gaffeln?” Jag som har utmattningen i ryggen där det fanns tre saker på schemat varje dag som var viktiga-borsta tänderna, äta och sova, säger att man får dela en potatis hur man vill bara den landar i munnen. Tydligen får man dela den med gafflen…skönt att veta ; ) För en “duktig” tjej som kämpar med rätt och fel hela tiden kan det bli en stress med alla dessa etikettsregler och seder. Självklart förstår jag att de är det som bygger vår kultur, te x att vi inte äter med händerna utan med bestick i Sverige, att vi här äter upp maten på tallriken då man i en del andra länder sparar lite mat för att visa att man är mätt.

Jag läser spelreglerna och dessa ord inleder spelet:
“En sybarit är en njutningsmänniska. För sybariten är själva meningen med livet att uppnå lust och njutning……..Att bli en äkta sybarit kräver kunskap, tålamod och självkännedom.”

I mina öron låter det lite jobbigt att det behövs kunskap för att kunna njuta. På ett plan förstår jag det för jag tycker nog själv att det är roligare att gå i skogen om jag kan urskilja vilken fågel som kvittrar. På ett annat plan känns det bara som ett I-landsproblem att vi behöver kunskap och självkännedom för att njuta.

För mig handlar njutning om att ta vara på stunden. Just nu sitter jag med ett tyst, morgonvaket landskap omkring mig som jag kan vila ögonen på och bara njuta. Tar jag mig tid att känna alla smaker i munnen då jag äter min frukost har jag möjlighet att njuta om jag gillar det jag äter så klart. För mig handlar det då om att stanna upp, låta det ta några extra sekunder, uppleva landskapet, uppleva kryddor, konsistenser, blandningar. Om jag snabbt trycker i mig maten tror jag inte smaksinnet och luktsinnet är påkopplat och då blir maten något att fylla magen med. Om jag istället bestämmer mig för att nu ska jag verkligen smaka vad det här smakar, ta in dofterna behöver jag inte ett fat med efterrättskakor. Det räcker med den lilla ensamma för varje tugga är en njutningsbit.

Jag tror det behövs kunskap och självkännedom, men inte kunskap OM själva maten främst utan kunskap om just detta- att ta tillfället i akt att se vad vi har och ta till oss det, njuta av det. Självkännedomen gör sig då synlig om vi tillåter oss att smaka utan att kritisera och jämföra. Tänk om vi kunde släppa taget om ytan och den fina etiketten och dela njutningen på ett avslappnat sätt. Jag skulle aldrig kunna bli sybarit, för livet mening för mig är större än lust och njutning. En del av livet mening är att finnas till för varandra tror jag och där kan vi dela livets vackra tillsammans!

Kommentera

*


+ 2 = sju