Fällor

Oj, vad vi värderar hela tiden. Jag kan känna mig så trött på att saker ska ställas mot varandra, som på en våg vägas. Vi berättar högt om hur idiotiska våra grannar är som agerar på ett sätt, vi sätter smaker mot varandra, artister betygssätt, vi värderar oss själva, bra och dåligt.

Jag hör hur vi säger: “Jag är värd den här tröjan nu när jag kämpat så mycket med tentan” eller “Jag är värd att äta den här bullen nu när jag joggat så mycket”. Jag tror vi lätt kan hamna i en fälla här, en slags ordfälla som kan bli verklighet för oss.

Om vi tror att vi kan handla kläder eller äta vissa saker för att vi är värda det eller inte värda det tror jag vi är fel ute. Vi är så värdefulla oavsett hur det går när vi pluggar, oavsett om vi är runda eller spinkiga. Vi har fullt värde redan!!!

Vad händer när vi inte är värda bullen i våra egna ögon, då kanske vi inte heller är värda köttbullarna eller pastan. Jag tror vi lätt kan hamna i en större fälla då, som olika slags matstörningar. Äta för mycket eller äta för lite.

Om vi istället kan se mat t ex lite mer för vad det är- det som ger oss energi att fortsätta leva och andas. Då kan vi försöka lära oss vad som är bra för kroppen som ska hålla länge och vad som är mindre bra så vi kan styra vårt intag utifrån huvudet. Sen tycker jag själv att det är fantastiskt att få njuta av god mat, men maten ska fortfarande intas för att leva. Just när det gäller mat förstår jag att det är mer komplex än så då matmissbruket kan skydda andra känslor, vara ångestdämpande t ex.

Har du erfarenhet får du gärna skriva en rad här, om du kan hjälpa till i tänket. Själv har jag inte varit hungrig på 4,5 år. Därför har jag varit tvungen att hålla koll på klockan och se maten just bara som mat som ska intas för att orka stå, för att behålla tålamodet, för att ha kraft att möta det som livet erbjuder. Det var en stor sorg de två första åren. Nu vet jag att hungern kommer att komma tillbaka när jag är hel. Tonerna i mitt inre, som också försvann, har kommit tillbaka tillsammans med sånger. Så skönt. Därför väntar jag i lugn och ro på att hungern ska komma.

Jag tänker mig att man kan konstatera saker t ex att maten blev salt eller att någon inte kommer på utsatt tid och sedan kan det räcka där med orden. Vi behöver inte börja anklaga oss själva eller någon annan för att agera på ett visst sätt, är det ett problem får man sätta sig i lugn och ro och prata om det men försöka undvika att säga hur dum i huvudet någon är som gjort si eller så. Det är när vi rackar ner på någons inre som det kan sätta sig på självkänslan när vi egentligen vill skapa medvetenhet runt ett problem.

Jag kan absolut tänka mig att ha som mål att bjuda mig själv på en finmiddag när jag nått ett mål, mest för att fira mina framgångar. Viss om att jag alltid, varje dag, har fullt värde som människa oavsett hur lyckade ni andra tycker att jag är!
Om ingen har sagt det tidigare så har du samma fulla värde som jag! : )

Kommentera

*


+ 7 = åtta