Förundran

“Välkommen på skrivarkurs”, läser jag på fb och jag tänker en microsekund om den tiden finns i mitt liv just nu att inspireras i mitt skrivande. Med stöttning från familjen är det en självklarhet att jag ska gå kursen. Nu har jag börjat och det känns roligt att jag får stanna upp och tänka till ang skrivande, jag som fattade mod och började skriva sånger och blogga utan något självförtroende eller speciella förkunskaper.

Var och en av kursdeltagarna fick en individuell läxa till påföljande gång. Jag som ju skriver mycket om sorg fick uppgiften att skriva om glädje. Den här bloggen är min uppgift jag ska lämnas in.

Jag har funnit mig själv skratta mycket åt filmer där kroppsspråket står i fokus, t ex Mr Bean. Då jag har blivit så känslig för orden och hur de kan såra finns det en befriande glädje att se saker som blir knasiga utan ord. Omständigheter eller tillfälligheter som sätter saker på sin spets kan jag skratta åt som ett barn, och då gärna tillsammans med mina barn.

Min djupaste glädje är inget som jag kopplar till skratt, möjligtvis ett leende. Glädjen får då sitt uttryck i förundran och tacksamhet. Förundran över en bländande vacker orange solnedgång. Förundran över att åter igen få höra kvittrande fågelsång. Förundran över att få snusa i mitt sovande barns nytvättade svarta, lite taggiga hår. Förundran över djupet i min mans bruna ögon som läser av var jag är just nu. Förundran över solglitter på skvalpande, kalla höstvågor. Förundran över när barnen säger något stöttande och varmt till varandra. Förundran över att veta mer om mig själv och upptäcka att jag kan mer än jag tror. Förundran över att ha en tro som bär genom dödsskuggans dal. Förundran över en liten skir och spröd, väldoftande rosa blomma.

Kan jag glädjas över en liten blomma, finns mycket att glädjas över.

Kommentera

*


6 × två =