Frukt

En helg ligger bakom då döden stått i fokus för många, eller egentligen minnet av någon som levt men som fått somna in i evigheten. Alla har vi vår unika relation till de som vi saknar. Därför kommer minnet vara unikt för var och en av oss. Några går ner i sorgedjup, andra bara minns den döde som en svag kärleksbris. Så klart behöver det inte alls vara positiva minnen utan minnet kan väcka arga, frustrerande känslor. Sorg över att ett missbruk fick ta över personens liv och personlighet. Sorg över en förälder som aldrig funnits till hands och därmed saknad av en varm kärleksfamn.

Vi föds alla nakna och dör lika nakna. Vi kan inte ta med oss en enda pryl den dag vi dör. Saker och prylar som vi kanske strävat efter. Vi kanske har lagt många jobbtimmar på att tjäna ihop de pengar som gör att vi kan köpa drömhuset, den senaste telefonen, eller den sportigaste bilen. Saker som inte kan tas med den dag som vi lämnar jordelivet.

Vi som fortfarande lever och kan påverka HUR vi lever vårt liv kan ta oss en funderare om det är just att konsumera som är det som ska stå i centrum i våra liv?
Vad lägger jag min tid på egentligen?

Jag som bär sorg över att jag inte får vara nära tre personer som jag älskar och som älskat och stöttat mig har tänkt över vad min mamma, min pappa och min svärmor gjort i sitt liv som stannat kvar hos mig. Vad har de sått i mig som kan fortsätta växa trots att de själva inte finns kvar?

Natten då pappa dog kunde jag direkt beskriva honom, hur han var i mina ögon och jag fick nästan lite dåligt samvete över att jag inte kunde beskriva mamma på samma sätt. Hon som alltid funnits där för mig, det var svårt att beskriva henne. Den dag hon var borta, då jag släppte taget om henne kunde jag omedelbart se vad hon gjort för mig. En del av det, säkert kommer det komma mer som jag kan se. Samma sak med svärmor, men hon var nog mer lättbeskrivlig då jag inte är uppvuxen med henne utan hon var en person som kom in i mitt liv när jag var 17 år.

Visst är det så att det är först när vi verkligen saknar något som vi kan sätta värde på det.

Jag är så tacksam att jag fått så mycket av kärlek, närhet, känslomässig stöttning, praktisk hjälp från dessa tre personer. Jag har mer och mer börjat låta fröna från mina föräldrar/svärmor gro så de kan växa till något starkt i framtiden. Men jag har också börjat se egenskaper hos mina medmänniskor, se lite mer i djupet hos de som är mig nära. Jag uppskattar verkligen de som jag har runt omkring mig.

Det väcker tankar i mig som “Vad vill jag så vidare?”, “Vad vill jag ska leva vidare den dag jag ska lämna denna jord?”. Det ger mig chansen att redan nu påverka vad som kan växa upp och blomma efter den dag jag är borta. Frön som också måste dö i jorden för att kunna ge plats åt livet som kan spira upp ur frusna marker eller hård asfalt.
Vilket hopp att veta att det minsta lilla frö kan växa till ett stort och mäktigt träd.

TACK mamma , pappa och svärmor för allt ni sått ner i mig. Jag ska bjuda våra barn och era barnbarn på frukten!

Kommentera

*


tre + 5 =