Gener

Jag såg härom dagen ett program om tvillingar. Vi fick bl a vara med när ett 6-årigt tvillingpar skulle träffas för första gången i sitt liv. De var adopterade, Mia bodde i USA och Alexandra i Norge. Det var så spännande att se när de tittade på varandra, de såg exakt lika ut. De kunde inte prata med varandra men stod och stampade och hoppade av glädje, lite blyghet och av förväntan. Direkt började de bada i en pool som fanns på gården. Barnens mammor pratades vid och båda konstaterade att tjejerna älskade att bada. De lekte jätte bra ihop, hade samma uttryckssätt i miner och i kroppsspråk. Den norska familjen var i USA i en vecka. När tiden var inne för att åka hem var det smärtsamt för alla att bryta upp, flickorna grät och kramades. Alexandra lärde Mia att säga “Jag älskar dig” på norska.

Den amerikanska mammans reflektion var ungefär så här: “När jag ser Alexandra (som inte var hennes dotter) och ser hur exakt lik hon är Mia funderar jag på hur mycket min uppfostran egentligen betyder. Jag ser nu att jag ska försöka följa med Mia och hjälpa henne utveckla den hon är och inte försöka få henne att vara den jag vill att hon ska vara”.

Jag blev tagen av reflektionen och orden. Jag har upplevt exakt samma sak fast ur ett annat perspektiv. Med tre biologiska barn, som har gener från samma föräldrar, ser jag att de är helt olika. Jag som förälder kan inte möta dem på samma sätt. Jag får hela tiden hjälpa varje barn att utforska vem just han är och möta honom i ord och handling utefter det. Gör jag lika för alla förstår en av tre vad jag säger eller gör.

Sen har jag ändå en önskan om att vägleda mina barn så som jag tänker är bra för dem. Vara deras skyddsnät och coach. Vägen är att vara en god förebild tror jag, det som man tror är en bra förebild.

För vem har sagt att så som jag gör är det bästa sättet? Jag delar ju in min värld utifrån det jag vet, kan och förstår. Vill jag att mina barn ska bli så där duktiga som jag fortfarande kämpar med att inte vara?
När vi gör så gott vi kan räcker det så långt!

En så skön och svår tanke är att bara följa med och lyssna in och lära känna sina barn mer och mer. En så komlex varelse som ett litet barn är och en så komlex varelse jag som vuxen är kan vi båda lära oss mycket om varandra och om livet! Få känna oss älskade och lyckade!

Kommentera

*


7 + sju =