Glada Hudik

Såg igår kväll den första delen av fyra om Glada Hudik-teatern, en dokumentär där man får följa arbetet bland utvecklingsstörda och normalstörda som de själv beskriver sig som. Ett gäng människor med olika slags handikapp, flera har Downs syndron, en är schizofren.

Jag slås över den öppenhet och glädje som finns, många är ju som barn där sanningarna haglar. En slags gränsöverskridande i de mänskliga spärrar och slutenhet som vi andra har, verkar de sakna på ett skönt och avslappnat sätt. En säger till varje tjej han tycker är fin högt och tydligt hur vacker hon är. När han sen intervjuvas berättar han om hur utsatt han varit under skolåren för att han var annorlunda och nu säger han ungefär så här: “Jag gillar att vara annorlunda, tänk att jag bara får vara jag, man ska inte vara rädd för att göra bort sig-det gör ingenting!” och “jag har sjukt bra självförtroende!” …..och jag sitter här hemma och storgråter. Tänk hur långt denna kille har kommit!!!! Vilken förebild! Han tror på sig själv, han kan vara avslappnad i den han är. Är det inte det vi alla längtar efter-att duga precis som vi är. Han lär oss också det smärtsamma, hur det känns att vara hånad och säger: “Man ska aldrig håna någon”. Tänkvärt!

Man får följa dessa människor från början, som en presentation om hur de föddes och hur de var när de var små. När Mats Melin, han som är Ica-Jerry, föddes behandlades den lilla babyn som ett monster och sköterskan hade gjort i ordning papper till hans mamma för adoption. Barn som inte är som vi förväntat oss ska gömmas i ett samhälle där vi ska vara normala och helst perfekta. Mamman säger: “Jag älskar den pojken, han har lärt mig så mycket som människa”. och jag gråter igen så klart…..

Det fantastiska är att det i motvikt det perfekta samhället finns individer som tror på dessa människor, som ser att de har precis samma värde som oss andra normalstörda och som har jobbat för att få dessa personer att utvecklas. Jag känner tacksamhet att dessa eldsjälar bland oss normalstörda finns!!

När jag ser på Theresia, som är lika gammal som jag och som vars enda dröm är att få sjunga ser jag likheten direkt. När jag sen hör hur hon, pga sin schizofreni suttit gömd det första året hon var på teatern, sluten pga allt hon inte kunde för att sedan se henne stå på Skansenscenen och sjunga för 20 000 människor med en röst och en ton som är känslig och vacker känner jag mig rörd. Hennes dröm har gått i uppfyllelse. Hon är sedd, hon har fått blomma ut och kan ge av sig själv på ett sätt som inte många kan. Det griper tag inom mig och smittar mig att jag också kan. Att mina mål också är genomförbara. Hon vet nu att hon KAN och fokuserar på det istället för på allt hon inte kan eller är begränsad av.

Att få följa dessa människor som många trodde så lite om är en ära. Vi blir till i mötet med andra och när det sker med kärleksfulla ögon kan vi växa. Per Johansson, som är verksamhetsledare för detta gäng, säger att det är i respekten för dessa människor som de kan växa, den ömsesidiga respekten (fritt ihågkommet). När vi tycker synd om dem växer de inte men när vi utmanar dem, ser dem händer det saker. Så tolkar jag det han sa.
Han säger också något annat, att det som styr verksamheten är att alla får göra något man är bra på och ur det kan det födas en passion.

Oh, vad glad jag blir av detta. Upprättelse för familjer, upprättelse på människors lika värde. Passion och skaparkraft och tydliga mål leder till att människor blommar. Jag vill också blomma!!!

Kommentera

*


ett × 2 =