Gråt och skratt frigör mitt inre

Jag har alltid haft nära till gråten, inte med krokodiltårar, utan för att jag lätt låter mig beröras av andras historier och ser djup i saker som kan verka ytliga. Det sköna i att gråta är att jag känner mig mer fri efteråt, som om det som binder en när man knyter igen och stänger inne får flöda ut, så blir man av med en del av det som är jobbigt. Jag brukar säga att det är en själens rening att gråta. Jag ser det som en tillgång och en del i vem jag är.

Jag satt på pendeltåget och killen i 40 års åldern bredvid mig började gråta. Tänkte att jag ska möta honom i det med blicken, att det är ok…..men han grät inte, han skrattade. Han läste en bok och kunde bara inte hålla sig emellanåt. Vi andra tre som satt nära honom smittades direkt. Lite generat försökte även vi hålla tillbaka skrattet för vi kände oss lite dumma. Jag frågade vad det var som var roligt och han berättade en scen som inte alls lät kul men det gjorde inget, jag skrattade ändå. Efteråt kände jag mig lite lättare, som om jag fått ut nåt från mitt inre, förlöst något som legat gömt.

Jag gillar verkligen att skratta!! Efter mina sorger skrattar jag åt andra saker än tidigare. Tyvärr är jag rätt skadeglad, alltså jag skattar åt när saker ser roligt ut fast det kunde blivit väldigt farligt för den personen som ramlade eller gick in i en stolpe, t ex. Som jag själv gjort ett antal gånger.

Förut var jag väldigt ironisk, likt många 70-talister. Nu har jag sett och förstått hur ironin kan skada och såra. Så jag är nog ironisk på ett annat sätt idag, mer åt det självironiska hållet. Efter jag läst ”Kärlekens fem språk” förstod jag också att de som fyller på med ”bekräftande ord” är de som mest tar illa upp av små ”elakheter”. Därför hoppar jag med glädje över den ironin som jag idag förstår skadar.

Jag vill också försöka att inte skratta som ett skydd, en mask som är så lätt att göra när vi blir osäkra. Bättre att le och sen försöka möta med en fråga som gör en mer säker på vad någon menade. Inte lätt men något att tänka på- att matcha känslan med rätt uttryck i språket (det talade, kroppsspråket).

Men jag skrattar gärna åt mig själv och mina dråpliga saker jag gör och säger. Jag kan utan att skämmas bjuda på när jag är förvirrad och gör lite tokiga saker. Jag skrattar gärna när barnen underhåller och skrattar MED dem, inte åt dem. Det känner man omedelbart i denna familj om man skrattar åt någon som inte menade att vara rolig, och då gäller det att sluta annars kan det upplevas som kränkande.

Jag vill ha tillgång till alla mina känslor och vill få ut dem så jag kan känna mig fri. Så välkommen sköna gråt och sköna skratt- frigör mitt inre!

Kommentera

*


fem + 7 =