Handlingsförlamad

För några dagar sedan blev jag akut handlingsförlamad
i det arbete jag gör med min skiva. Jag kom till en punkt där ingen inspiration fanns men framför allt såg jag, åter igen, ingen väg för några delmål. Faktum är att det inte finns tid för denna förlamning just nu, jag behöver nå en viss punkt innan veckan är slut. Jag skrev en status om min förlamning på Facebook och i tråden som följde avslöjade jag att det rörde sig om svårigheten att marknadsföra mig själv. Jag gick och la mig med en bön om vägar för dagen därpå.

Dagen därpå började jag  min arbetsdag med att ta med mig kameran och gå på en promenad. Jag ville bryta det mönster jag redan var inne i och se något annat än det jag gjorde dagen innan. Jag hade några dagar tidigare sett fina päron hängandes på ett litet päronträd i en väns trädgård, de ville jag gärna fota. I bländande sol men i isande kyla gick jag ut. Inga päron fanns kvar, bara gula blad som också var på väg att blåsa bort. I samma stund mindes jag ett ord från Bibeln, från Ps 103

Människans dagar är som gräset:
hon spirar som blomman på marken,
så sveper vinden fram, och den är borta,
platsen där den stod är tom.

Och just då släppte min handlingsförlamning. Varför? Jo, det var som om det där trädet hjälpte mig att lyfta blicken. Det är så lätt att fastna i små detaljer, i mönster och beskrivningar. Och jag som har förlorat 4 nära kära är plågsamt medveten om att hur platsen där någon spirat kan stå tom. Egentligen är ju inte själva skivan min passion och mitt mål. Det är ju mötet med en annan människa genom sångerna, eller samtalet, som är min passion.

När jag kom hem hade en vän svarat på min tråd på fb och jag fick ett konkret vägledande samtal, vilket ledde till att jag frågade efter hjälp från flera håll. Och hjälpen och vägen fanns där, men det var svårt att se den själv. Andras erfarenhet och uppmuntran hjälpte mig igenom, än en gång. Faktum är att en person svarade ”ja” på min fråga innan jag frågat klart : ) Men hur skulle hon kunnat veta mitt behov av hjälp om jag inte frågade henne? Hon blev ett av svaren för min bön.

Igår gick skivan i tryck och min dröm om att få sjunga ännu mer, börjar bli verklighet. I musiken kan jag märkligt nog vara mig som mest just nu, i alla nyanser och uttryck. Vi är ett steg närmare ett möte i musiken med sånger som nu, när de faktiskt har gått i tryck, kan leva kvar även om jag själv skulle vara borta imorgon.

 

 

Kommentera

*


× 2 = sex