Helhet i det brustna

Ännu ett Farväl, en önskan om att någon ska få fara väl, nu när personen inte längre till kropp och själ finns bland oss. Gårdagens begravning var inte bara vacker, berörande utan även rolig. En bild tecknas av en person på olika sätt från olika synvinklar. Den person jag sa farväl till igår var en man som fått betyda mycket för väldigt många. Någon som man kunde andas lätt med, som inte var dömande och som man kunde växa med. Det är förmodligen för personens karaktär som det var viktigt för mig att få delta igår fast jag inte känt honom länge för han var någon för mig att se upp till, en fin förebild. Vi kom nära varandra direkt. Jag är en person som gärna tar den chansen, att komma nära. Det är en ära.

Så var det då begravning igen. En ny person, en ny begravning och denna gång blandar jag inte ihop detta farväl med minnet av det som varit tidigare. Det är skönt. Jag räds inte längre begravningar. Det är inte begravningen som är det hemska, även om det kan vara tungt då det är ett steg i att acceptera det som hänt. Det värsta för mig är ju att personen har dött. En begravning blir viktig för mig, för att jag ska få vara så pass hel jag kan i min trasighet. När stunden blir till för mig, för att jag ska få säga säga hejdå, farväl, få gråta och skratta så närmar jag mig en helhet i det brustna. Jag kan få chansen att formulera ett ”Tack” för det som varit. Om jag dessutom har en hel relation med personen där vi inte har något som ligger emellan oss finns en chans att få uppleva denna helhet i trasigheten och sorgen redan i stunden.
Och självaste närvaron på plats kanske inte är det viktigaste utan att ge sig själv en stund att verkligen säga farväl, om det än är i ensamhet utan traditionella ceremonier.

Min erfarenhet av att människor som finns i min närhet har dött gör att jag idag säger saker direkt till människor, vilket ibland kan uppfattas som både påfluget eller djupt. Men det har bara med att jag inte vill vänta med att säga viktiga saker. Det kan vara uppmuntran, ”förlåt” eller bara få säga det jag känner är viktigt att få berätta. Mina erfarenheter säger mig att jag kan få mycket ”onödig” sorgebearbetning efter någon om vi har saker som ligger emellan oss. Så ni som är nära mig får ursäkta när jag blir lite intensiv, ni kan öva ert tålamod på mig ; )

Mina erfarenheter säger mig också att det kostar att komma nära människor. Just nu är jag inte rädd, och jag önskar att jag aldrig blir rädd för nära relationer. För att var och en av oss ska dö, det är ju egentligen något av det vi verkligen kan vara säkra på. Så länge vill jag försöka vara så hel jag kan, jag som har en sargad själ.

Kommentera

*


− 1 = fyra