Hoppets låga

27 december. En av årets mörkaste dagar. Det hoppfulla är att det redan varit som mörkast och att varje dag nu innehåller mer ljus. Ibland riktigt påtagligt, andra dagar inbakat i dis och dimma, men ändå ljusare än dagen innan. För en tid sen hände någon märkligt. Jag hade två stora blockljus tända i fönstret och när natten kom gick jag runt och släkte ljusen. Dessa två ljus var redan släckta, vi var två personer som kollade det. När morgonen kom och jag åter igen gick in i matrummet lyste båda ljusen igen. I stunden var det skrämmande, då de säkert brunnit hela natten. Men inget ont hade hänt och därför tog jag med mig denna bild som något positivt. Även i de stunder när vi tror att ljuset helt har slocknat kan lågan magiskt tändas igen.

För några år sedan var jag utmattad och deprimerad. Jag skrev då en sång som heter ”Oro smyger fram” där en textrad går så här: ”Hoppets låga brann men långsamt den försvann, mörkret suger i sig ljusets glans”. Aldrig, aldrig vill jag vara där igen, där depressionens uppgivna röst ständigt säger att det nog inte finns några vägar ut till ljus, eller där den binds av rädslan av att se ljus då mörkret av en märklig anledning kan göra en trygg, då man vet vad man har men inte vad man får om man öppnar upp för ljuset. Vad kommer synas i ljuset som inte syns i mörkret? Vem vågar jag i så fall blotta mitt inre för som kan stå ut med det den möter?

Mina tankar krigar ibland fortfarande utan mål, men idag försöker jag se igenom mina egna mönster till en början med att fråga mig själv: är det här mörker eller ljus? …och försöka att rationellt välja ljuset. När det känns hopplöst att bryta tanken själv får jag ta hjälp av någon annan: en verklig vän, någon professionell eller, som jag ofta gör, tar sällskap av en författare eller poet. Varför? Därför att tillsammans med andra kan nya intryck hämtas och då kan tankarna förnyas. Kanske tom en ljuslåga kan tändas där den slocknat på en av årets mörka dagar. Då kan jag ha möjlighet att få uppleva en annan del av sången….”med ljuset så stannar glädjen kvar och åter kan jag möta morgonen”.

Låt oss ingjuta hopp i varandra för ett liv långt bort från uppgivenhetens dunkla röst men med hoppets klara röst för ljus, värme, gemenskap och framtidstro.

 

Kommentera

*


8 × = sjuttio två