Ingemar

Jag såg igår sista avsnittet av Mästarnas Mästare. 10 svenska mästare i olika idrottsgrenar tävlar i olika tävlingar där en deltagare åker ut varje avsnitt. Denna var den första omgång som jag följt programmet och jag måste säga att jag är fascinerad. Själva mellansnacket från var och en fångar mitt intresse. Jag har själv höga prestationskrav men inte så mycket tävling i mig. Det är intressant att se hur de möter uppgiften, vinst och förlust. Det är enskilda tävlingar för det mesta men också grupptävling förekommer. Under tävlingen är de fiender för att under resten av tiden var vänner.

Ingemar Stenmark har varit den som jag fastnat för från början. Han var från början publikfavorit och han har tyckt att det är jobbigt att leva upp till. Vi som tittar har en bild av att han kommer att klara det här bara för att Ingemar är Ingemar. Men vad är det som gör honom till en vinnare? Vad kan vi lära oss av honom?

Han har en grundkondition med sig för han tränar fler ggr i veckan. Han ser, i mina ögon, varje dag som en helhet med vila, mat, uppvärmning och tävling. Nerverna ska hållas lugna och kroppen ska få träna och vila. Han har respekt för alla sina medtävlanden och ser alla som potentiella vinnare. På det sättet håller han högmodet på avstånd och ödmjukheten i handen. Han verkar ha som strategi att tänka att han slår i underläge hela tiden och på det sättet skapar han vinnarenergi. Han vet att han ska hålla sig lugn för att hålla fokus på det som är viktigt.

Jag hade en pedagog, Göran, när jag läste specialpedagogik som var fantastisk! Han var bara där i tre dagar för att få ihop gruppen. När näste man, Bengt, skulle ta över frågade han hur introduktionsdagarna hade varit och alla var så nöjda. Vi skulle beskriva varför det hade blivit så bra och jag tänkte direkt: “det blev bra bara för att Göran var Göran.” Som om Bengt kunde läsa mina tankar sa han just: “Nu kanske nån tänkte att det blev bra bara för att Göran är som han är”. Bengt ville ta oss vidare, tänka djupare. VAD var det Göran gjorde som fick mig att känna mig trygg i gruppen, accepterad, respekterad osv. Den lektionen för 13 år sedan lärde jag mig något så viktigt som pedagog. Jag lärde mig hur viktigt det är med ramar att förhålla sig till. Göran var tydlig med sin uppgift. Han pratade till en och en i taget, tittade i ögonen, han såg var och en. Om någon annan svarade utan att var tillfrågan sa han ifrån, han var gränssättare. Han fick med oss på de få regler han hade och vi accepterade dem när vi förstod varför vi skulle ha dem, på det sättet blev vi delaktiga och kunde påverka. Han bjöd in oss att dela ett doftminne, jag skulle berätta vilken min första tanke var när jag doftade på det som han satt under min näsa. Inga rätt inga fel-bara min egna upplevelse som jag skulle sätta ord på. Och så där fortsatte det. Det pedagogiska tänket hade tagit mig till en annan nivå än tidigare. Utmanande, svårt och roligt!

I reflektionen finns utvecklingsmöjligheten. Där kan vi jobba för att som pedagog bli tydligare, enklare kunna visa vart vi vill komma eller vad vi ska jobba med. Som idrottsman kan det vara olika övningar, strategier och förberedelser som behövs för att nå ett resultat värt att tävla mot.

Vad reflekterar du över idag som kan leda till utveckling eller förändring?

Kommentera

*


7 + = tolv