Inte ångvält men disktrasa

Några gånger denna vecka har jag fått min son att gråta för att han upplever att jag bara avbryter honom och inte lyssnar. Han har rätt! Jag har använt mig av den lite strängare rösten och uppmanat. Han har den fantastiska förmågan att möta mig i sin frustration över att inte få komma till tals. När det hände för andra gången hörde jag själv att jag faktiskt körde över honom. Jag tröstade, kramade och bad om ursäkt och sa att jag gärna ville lyssna på vad han menade, hur han såg på saken.

Jag funderar på mitt lyssnande. I jobbet med sorgebearbetning, (som inte är en terapi med massa frågor) går hela jobbet ut på att hjälpa personen att sätta ord på sina känslor, hålla berättandet vid liv och lyssna med hjärtat. Mina sorger har gjort mig till en mer inlyssnande människa. Jag har kommit en bit och har mycket mer att lära genom erfarenhet.

Det diket vi ofta hamnar i är att vi får någons berättelse att handla om oss själva. Det kan vara bra att skapa delaktighet- t ex att veta att någon annan vakat vid någons dödsbädd skapar ett slags band, eller att någon annan också skilt sig. Det kan räcka med att man nämner det, man behöver inte lägga ut texten och göra den andras berättelse till sin, bara lyssna. Annars blir det lätt att vi går om varandra vi berättar parallella livsberättelser som aldrig möts. Och jag tror det är i mötet det händer- förändringen, utvecklingen och växandet!

Jag är nog både extrovert-är öppen, pratar gärna, säger saker direkt när tanken kommer men också introvert-mer tillbakadragen, tänkande där de snabba svaren får vänta och där jag vill låta formuleringen ta tid. När en livsberättelse ska berättas är det lätt hänt att vi extroverta hamnar i ett annat dike, rolighetsdiket. Vi ska flika in med roliga kommentarer som kan få oss att skratta. Det kan vara roligt på riktigt men det som ofta sker är att den som berättar kommer av sig, kanske inte hittar tråden igen och vi får aldrig höra hur det slutade för vi skämtar bort allvarliga saker. Skrattet kan då fungera som ett skydd mot det som är verkligt och djupt, det som kan vara svårt att möta eller hantera.

Om man är medveten om dessa diken så är det lättare att hålla sig på Lyssnandets goda väg. Då kanske vi tom lär oss att lyssna in, det som för mig är något djupare, det som sker i samstämmighet med någon annan där vi lär oss att läsa av små miner och rörelser och kan översätta det till stora ord. Det är när vi lyssnar in som vi lär oss att lyssna med hjärtat. Då kan man alltid fråga om man uppfattat en känsla “rätt” så vi inte övertolkar våra medmänniskor. Att lyssna in är för mig som att stämma en gitarr där flera toner kan klinga vackert tillsammans jämför med att lyssna på en ensam ton.

Jag vill inte vara den där ångvälten som går fram med mina färdiga åsikter och föreställningar om hur det är och kör över mina nära. Jag vill vara mer av en disktrasa som suger in det någon annan säger, lyssnar in, men som kan kramas ut och torka upp emellanåt. Klar över vad som är mitt att bära av glädje och av sorg och vad som är andras att bära själv. Kanske den där trasan ändå kan hjälpa till att samla ihop det som runnit ut, när livet bara flyter ut som vattnet ur en tappad kanna. Ett möte, ett verkligt möte mellan vatten och trasa.

Tänk om vi nästa gång skulle bestämma oss att lyssna klart på det någon vill säga, nicka lite medkännande istället för att berätta själv eller skämta bort saker. Undrar vad vi skulle höra, undra vilket möte det kan bli? Kanske ett möte som kan betyda något för resten av livet? Prova, vettja!

Kommentera

*


− 2 = sju