Inte skälla Elina-vägled

Livet tillsammans med barn sätter alla ens egenskaper på prov. Är jag den som ger efter och låter dem bestämma? Är jag den som ska bestämma själv till varje pris? Vad får igång mig i glädje och vad retar jag upp mig på? Barn lär sig blixtsnabbt vad som provocerar föräldrarna. Det är ju tacksamt för barnet när det är ute efter uppmärksamhet eller bara vill få en reaktion. När jag blir provocerad eller mina barn prövar mig blir jag oftast väldigt bestämd. Jag pekar med hela handen och låter oftast ganska skarp. En del gånger får jag be om ursäkt efteråt för jag tagit i obefogat mycket. Här hemma har vi tre killar som verkar ha stora inbyggda magneter i sina små späda kroppar. Dessa magneter dras till varandra ständigt, som om de inte kan göra något annat än vara nära, nära. Ibland är det bara mysigt, ibland katastrof när alla gråter och ligger i en hög.

Har kommit på mig själv några gånger den här veckan säga tyst för mig själv: “Inte skälla Elina-vägleda”. I ett första skede när man blir provocerad är det så lätt att höja rösten och skälla, vilket leder till att barnet oftast känner sig ledset och i underläge och därför måste försvara sig och ofta tror jag man, liksom i sorgen, sluter sig när man känner sig trampad på. Om vi kan behärska oss och istället vara tydliga med vad som är ok och inte, och framför allt förklara vad som händer när barnet gör si eller så, som en vägledning, det är ett bättre sätt att hantera situationen. Ni som känner mig vet att jag ryter i många gånger och när kraften är slut orkar man oftast inget annat om man inte blir helt tyst i stället. Vi gör så gott vi kan!

Jag är medveten om att min röst är ett vapen. Jag försöker, försöker använda den när den behövs. Skriker jag, eller skäller hela tiden kommer det inte att bita till slut.
Detsamma gäller ju så klart alla relationer där vi blir provocerade. Som jag har skrivit tidigare verkar det vara så att vi tar oss rätten att säga hårda saker till dem vi älskar mest oavsett om de är vuxna eller barn. Vi hackar och klankar och då signalerar det att man inte är älskad för den man är. Tänk va skönt det vore om man bara kunde berätta att man tycker det är jobbigt när soppåsen är överfull och den ändå fortsätter fyllas på. Att bara säga att det är jobbigt att någons jobb tar mycket tid från familjen, eller att en annan ansvarsfördelning vore lämpligt. Och att det är något som är viktigt för en.

När jag hör mig själv skrika till mitt barn “skrik inte” förstår jag att det buskapet aldrig kommer att nå fram, då barn gör som vi gör och inte som vi säger.
Så jag ska försöka göra mot dem som jag själv vill att de göra till mig! Prata kärleksfullt, tydligt och gärna i ett alldeles vanligt tonläge.

Kommentera

*


× 8 = fyrtio