Jag ska!

En del av mitt liv blev som jag tänkte mig det, en del blev något helt annat. I 20-års åldern lusläste jag dödsannonser och bar en ständig oro och tänkte: “kan han eller hon som är 40-talist dö, då kan ju min mamma eller pappa dö”. Ändå var jag inte förberedd på att det skulle hända mig.

Tankar om döden och rädslan att förlora någon var närvarande i mitt liv då men inte min direkta verklighet. Idag vet jag vad det där är, men idag är jag inte orolig.

Under tider av depression/sorg/småbarnsförälderliv/utmattning där irrande steg tagits, där kraften har sinat och tankarna gått runt runt har jag många gånger tänkt: “Hur ska jag klara det här?” Frågan har liksom malt i mitt huvud. “HUR???” Med tyngda axlar och 1000 tankar som går runt är det som att gå med tunga steg på en mörk återvändsgränd utan att se om det finns nån stig där i snåren som kan leda ut till en annan plats. I mitt fall hittade jag stigen och jag såg en klar väg efter en tid.

När jag nu är inne i nya sorger frågar jag mig inte längre “hur”, utan nu säger jag med övertygelse: “Jag ska klara det här!”. Skillnaden i kroppen är helt annorlunda. Från böjd, försjunken rygg kan jag nu stå rakryggad för jag vet att jag ska igenom även om det är svårt och jag är trött. Jag vet att mycket ligger i att sträcka ut sin hand och be om hjälp, jag behöver inte bära allt det tunga själv. Tillsammans kan vi ta oss igenom svåra snåriga passager i livet. Alla har vi något att bidra med som tillsammans kan bli något nytt och fantastiskt. Som kristen är det självklart att fråga Gud om hjälp och det är så skönt att få känna sig buren av Honom genom människor.

Som jag skrivit tidigare är min tillgång just nu att leva en stund i taget och stilla den hand som målar upp orosbilder av hur dåligt saker kommer att bli. Det gör jag t ex genom att inte läsa dödsannonser längre. Om någon dött som jag känner får jag reda på det ändå. Och vad vet någon av oss om morgondagen egentligen, så varför oroa sig?

Om du inte kan säga med övertygelse att du vet hur du ska klara dig igenom det som du står i skulle jag vilja smitta av mig till något slags mellanläge. Istället för att fråga sig “Hur?” kanske det ändå kan bli ett påstående: “Jag vet inte hur jag ska klara mig igenom det här, men jag vet att jag ska klara det”. Där kan en kämparglöd födas ur det förtvivlande, förlamande tillståndet där trötta fötter kan resa sig och ta stapplande steg. Vi andra ska stå här och hjälpa till och heja på, men först måste vi veta att du behöver hjälp.

Jag klarar det, då klarar du det. Heja!!!

Kommentera

*


två + = 6