Kaos

Flera dm snö har kommit i går kväll och i natt. Vägarna är hala under den tjocka snön. Jag ser inte ens bilen som ett alternativ idag utan jag drar på mig överdragsbyxorna och vi ger oss iväg till skola och förskola. Då det inte är plogat nyligen så är det svårt att ta sig fram. Det går, men det går långsamt. När jag kommit halvvägs till förskolan med sonen i handen och snövinden i ansiktet står en bil fast mitt över vägen. Den har bara backat ut från sin infart och fastnat. En kvinna i en bil kommer inte fram då bilen som fastnat blockerar hela vägen. Hon kliver ut och frågar om hon kan hjälp till. Helt lugnt och utan stress. Hon har redan accepterat att hon inte kan komma vidare just i denna stund och erbjuder sin hjälp. Jag gör likadant när jag passerar. De tackar nej till mitt erbjudande och vi fortsätter att pulsa oss fram. Snökaoset gör att allt står stilla. Mitt i kaoset börjar vi möta med de människor vi kanske ser varje dag men inte pratar med. Alltså möta människor med våra händer och tjänster, möta med våra ord av uppmuntran och hejarop.

Jag mötte en stor sorg i mitt liv då mina kära dog och insjuknade i cancer, där allt blev kaos. Min stressade tillvaro, som jag själv skapade till stor del, stod helt plötsligt still. Som ett inre snökaos med hårda vindar, meter med kall snö och utan redskap att börja skotta.
Jag tvingades in i en stillhet. Stillhet för sinnet och vila för kroppen. Där fick jag kapitulera för att jag skulle kunna skotta mig fram själv. Jag räckte ut min hand till människors hjälp och jag sträckte mig efter hjälp i bön till Gud.

På många olika sätt fick jag hjälp att komma ur kaoset. Den kalla snön kunde smälta med hjälp av alla varma händer och hjärtan av kärlek som sträcktes till mig. Min bön om att få vävas hel av Kärleksband är idag en sanning och jag är så tacksam.

Jag kan konstatera, jag kunde inte förhindra att döden kom, lika lite som jag kan styra de lager av snö som faller. Jag kan också konstatera att jag kan göra något av mitt kaos om jag är villig att bryta isoleringen och räcka ut mig hand efter hjälp. Ett kaos som jag inte önskade mig eller har valt, ett kaos som förändrat mig som människa där jag idag värdesätter varje dag högt och vill ge min tid till det som verkligen har något värde. Som om den smälta snön blev till vatten som tillsammans med mina tårar kunde vattna de frön som redan fanns i mig från början. De frön som spirar och som en dag kommer stå i sin fulla blom.

Kommentera

*


ett + = 8