Klyfta eller kitt

Om man nu ger sig själv tiden att fundera, som gårdagens blogg handlade om, tror jag man gör rätt i att vara ärlig. När vi är ärliga mot våra närmaste kan de vara vårt skyddsnät, de som fångar upp oss så vi inte faller hårt, om vi faller. När vi genomgår svårigheter verkar det vara som om det naturligaste i världen är att vi tror att vi ska bära det helt själv. Vi gömmer oss och gråter själva, utåt är vi “pigga” och glada. När vi inte är ärliga tar vi på oss en mask. Under masken är vi vårt riktiga jag. Många har tyvärr blivit kuvade redan som barn, då föräldrarna inte varit det skyddsnät som barnet behövt och därför kan maskerna nästa ha vuxit fast som en del av en själv.

Tänk om vi kunde bjuda in den vi lever med och säga att just nu gungar det lite, just nu har jag det svårt, kanske genomgår jag en kris jag inte riktigt förstår. Tänk om vi kunde bjuda in någon vi älskar eller någon vi känner tillit till i det som är vår svårighet just nu. Göra varandra delaktiga i våra verkliga liv. Tänk om vi kunde bryta den ensamheten och göra några delaktiga i våra svårigheter. Jag är övertygad om att det kan hända mycket bra då!

Jag har själv varit där, jag har gjort mina olika val och fått erfara vad mina olika val lett till. Som jag skrivit tidigare har jag inte fått så mycket hjälp när jag själv slutit om mig men många hjälpsamma händer när jag öppnat mig. Det är inte allas livsuppgift att vara så öppen som jag är. Verkligen inte, det är nämligen extremt sårbart. Men jag tror att alla som önskar sig goda relationer ska våga ha en öppenhet inte bara i glädjen utan också i det som är svårt. Framför allt ska man dela det innersta med den som man lovat vara trogen. Då kan den personen fånga upp en, och vara det där skyddsnätet. Kärleken kan förankras och växa.

Döden eller en svårighet kan bli en klyfta mellan människor om man inte vågar möta den. Vi går omvägar, vi undviker att prata om det svåra och tar på oss våra masker och stannar inte en minut längre än nödvändigt. Om vi istället väljer att stanna, lyssna, försöka förstå, ha tålamod över olika människors sorgeprocess eller kris kan dessa svårigheter bli ett kitt mellan människor. Ett kitt som håller flera delar samman. Ett kitt som runt sköra fönsterglas håller trä och glas samman så inte vatten eller vind kommer igenom.

Ibland kanske vi tror att bara dödsfall och skilsmässa är sorg, men att få barn, flytta, gifta sig t ex är också sorg konstigt nog för sorg är de dubbla känslorna inför något t ex glädje att få ett barn och det svåra att inte få sova om nätterna för att barnet skriker. När marken gungar under våra fötter krisar vi -djupt eller ytligt. Välkomna krisen, fly inte från den. För jag tror åter igen tror jag att vi har ett val. Det valet gör vi när vi väljer att gömma oss och fly eller vi väljer att bjuda in någon i våra svårigheter. Klyfta eller kitt?

Tänk om vi kunde lägga undan det vi tror är naturligt att sluta om oss, bära saker själv och istället dela det svåra med någon. Då kan vi få vänner för livet. Vi kan hålla ihop när vi är starka eller när vi är sköra med hjälp av ett fast kitt.

Kommentera

*


6 − fem =