Kofta

Idag är det höst. Kallt. Gula och röda löv virvlar runt i blåsten. Jag drar jackan närmare kroppen för att vinden inte ska nå till huden och kyla ner min redan frusna kropp. Det nyss så spirande, grönskande, färgsprakande landskapet förvandlas till kala vyer där varje löv slutar dansa när regnet öser ner.

Det finns tider i ens liv då själen är inne i en höstperiod. Det som nyss grönskade i mitt liv togs ifrån mig och sinnena lägger sig att vila och den klassiska glasbubblan tar sin boning runt hela min person. Kalt och färglöst.

För tre år sedan, när jag var inne i djup sorg, frös jag på ett speciellt sätt. Jag förstod vad som menas med att “frysa ända in till benmärgen”. Det var som om jag var så frusen i själen att det kändes i mina ben. Då spelade det inte någon roll hur många koftor jag satte på mig. Jag har förstått senare att kroppen håller sig på lågvarv i allt den gör och att det därför kan kännas så. Oftast äter man dåligt och sover dåligt. Nu vet jag om det och därför är jag noga med att äta och ge mig tid att varva ner kroppen och ge stillhet till mina tankar.

Då, för tre år sedan sörjde jag bl a min svärmor. En person som har betytt och betyder så mycket för mig. Hennes omsorg och värme i det praktiska livet var så genuint. Så många var föremål för hennes tankar, böner, handlingar och vägledning.

Jag som har fått varit med och ta ut mitt arv i saker redan nu från mamma, pappa och svärmor har inte tagit många saker. Mina nära lever kvar i hjärtat men så klart kan en sak vara ett fint och kärt minne. Något jag fick efter min svärmor, som jag så förknippar med henne är en lång, brun, varm kofta med dragkedja hela vägen upp. Den som hon bar när hon vaggade vår son vid sitt hjärta, den som värmt henne i skogen när hon plockat svamp, den kofta hon bar under sitt regnställ när hösten kom. En kofta med färg av den brun svarta mullen, precis som hon- så jordnära, enkel och varm.

Jag har kommit på mig själv att jag dessa år omedvetet tagit på mig svärmors varma kofta i tider av själslig höst. Minnet av allt hon gett mig blir som en symbol i koftan och på det sättet kan den värma mig och krama om mig så där nära och ge mig tröst nu när hon inte finns fysiskt och kan krama om mig i det jag står i. Tätt intill huden vill jag ha den så omständigheternas hårda vindar inte ska nå min tunna hud. Och för varje god tanke som blir en handling och för varje bön och kan vi få fungera som en väv som kan värma någon annan. Vilken rikedom att ha ett knippe vackra, vägledande, varma minnen som sveper själen varm, som kan värma som en varm kofta en kall och ruskig höstdag.

Kommentera

*


+ 5 = åtta