Kostym

Jag har under en tid träffat en person i hennes yrkesroll. Glad, sprudlande, full av energi. Så häromdagen skulle alla anställda på företaget hon jobbade för klä ut sig under en dag. Det var en annan person jag mötte. Kuvad, hon nästan hukade när hon gick. Hon pratade inte så mycket och kände sig obekväm. Hela hennes personlighet hölls tillbaka pga kläderna.

Vid detta tillfälle blev detta så tydligt. Jag tror att vi frivilligt och ofrivilligt samlar på oss olika kläder som blir som kostymer som vi bär vid olika tillfällen. Jag bär dem också även om min längtan är att inte bära någon. Just ansvarsrocken bär jag och den börjar kännas mer och mer obekväm. Vi formas när vi är små barn och i tonåren söker vi vår identitet. Just i tonåren tog jag på mig ansvarsrocken och säkerligen andra kostymer också.

När jag nu jobbat med mig själv och har försökt se igenom mina val och mitt handlande har jag en önskan om att det skulle vara annorlunda. Jag tänker mig att jag skulle vilja bygga min karaktär så säkert, t ex att vara sann, att ta en konflikt på en gång, att sätta gränser så att vilken situation jag än hamnar i så är det JAG, inget påklistrat utan just så jag vill vara. Den skillnaden som blir i mötet med andra är inte hur bra jag spelar teater utan i vilken utsträckning jag bjuder in personen i mitt liv. Som privatperson kan jag komma riktigt nära, i min yrkesroll är jag samma jag men jag drar skarpare gränser för jag jag pratar om. Integritet, att dra gränser bli då viktigt.

Åter igen kommer jag tillbaka till Självinsikten, det är där det börjar. Hur kan jag lägga ifrån mig kostymer som jag själv en gång tagit på, eller blivit pålagd av föräldrar, vänner, arbetskamrater om jag inte vet att jag bär dem?

Jag vill alltid vara samma, för mig är det att vara sann mot mig själv. Jag är vuxen nu, jag bestämmer själv : ) Och utan kostymer får jag känna mig fri att dansa om jag vill och leva ut min strålande person som jag är.

Kommentera

*


1 + fem =