Långfredag

Som troende kristen börjar jag närma imagemig påskens budskap på ett nytt sätt. Den historiska långfredagen då Jesus fick lida så fruktansvärt, fylld av ondska och smärta har tangerat min egen ”långfredag” där sorgens inre smärta varit påtaglig. Några har sagt att jag har varit så modig, som under dessa år, stått kvar i smärtan och inte flytt. Själv har jag inte haft eller sett något val. Jag har nog flytt, fast på andra sätt. Och kanske det handlar om något slags mod, i så fall modet att vara ärlig med känslorna.

Vad händer när vi står kvar i vår smärta? Kan ångesten berätta något för oss då?… något som behöver komma ut eller bearbetas, något som behöver lämnas eller släppas fritt?
Vad händer som vi helt hoppar över smärtan och svårigheter? Förnekar vi då oss själva då, i denna framgångens tid där allt ska verka lyckat och perfekt?
Det finns ett hopp i den historiska påsken, och det är att berättelsen inte slutar med Långfredagen utan fortsätter till Påskdagen och Pingsten. Det vill jag också leva i, hoppet om ett annat slut än totalt mörker och död. Hoppet om något helt nytt. Det ger mig mod att låta smärtan få plats.

Kommentera

*


3 + sju =