Längta bort

Har de senaste dagarna hört flera som längtar bort eller längtar till en annan dag. Så klart ska vi längta. I längtan bor hoppet, t ex om man är sjuk och ligger på sjukhus och längtar hem så finns hoppet i att man sk må bättre och då vill man göra det som står i ens makt för att det ska ske. Då föder längtan en glöd om en bättre vardag. Men det finns en risk när vi låter längtan helt ta överhand i vår vardag att vi missar självaste Livet tror jag.

Jag lovar att jag har längtat. Längtat efter ro och frid men har inte sett några vägar dit. Längtat efter tystnaden i kaoset, längtat efter ett arbete som jag skulle klara av. Framför allt har jag längtat efter att bli en hel människa.

Jag kommer i håg hur jag suckade tidigare och tänkte: jag längtar till när grabbarna har samma storlek på strumporna så jag slipper det här letandet efter par. Jag släppte den tanken för ett tag sen. Jag insåg att barnen förmodligen inte kommer ha samma storlek ändå. Jag fick hitta andra sätt som underlättade som att ett barn har 20 st likadana strumpor, och nästa barn en annan sort. Så behöver man inte leta efter en speciell strumpa som tvättmaskinen förmodligen ändå ätit upp.

Vi kan längta till en fest länge länge innan dagen är verklig. Det som händer är att vi då bygger upp en förväntan, en fantasibild som sällan stämmer och där vi i kan bli så besvikna för att verkligheten inte överträffade sagan. Kanske festen egentligen var rätt ok, men med de förväntningarna jag bar med den helt fantastiska maten osv så blev den inte bra för mig till sist.

Jag tjatar ju lite om att möta det som kommer. Och här är ett sånt exempel. Med en lite krampaktig längtan och förväntan om något bra är det svårt att möta det verkliga som kommer. Helst vill vi möta den bild vi har i huvudet.

Jag vill verkligen försöka leva i nuet att ta in det som är just nu. Jag skrev tidigare om min fantastiska upplevelse kring filmen ”Draktränaren” och den lite halvbra upplevelsen kring filmen ”Upp”. När jag såg ”Draktränaren” hade jag inga förväntningar OCH jag var helt påkopplad i nuet, jag tänkte inte en tanke på tvätt, matlagning, läxor eller hade nåt annat tankebrus. När jag såg filmen ”Upp” hade jag en förväntan att den skulle vara så bra, för det hade jag hört från flera håll. Men vi såg den här hemma när sonen var sjuk, diskmaskinen pep, filmen hackade. Det var mer tankebrus omkring.

Så om vi istället för att längta, längta, längta till något annat, är bekväma med en nyfikenhet över vad som ska komma så tror jag vi har en bättre förutsättning att leva i nuet och kan möta det som kommer på ett avslappnat sätt. För i nyfikenheten bor inga klara bilder, bara öppna ögon och öron. Då blir Livet verkligt och inte nån transportsträcka till “en annan dag”.

Kommentera

*


+ nio = 14