Längtan efter närhet vände död till liv

I början av 1900-talet brottas en mamma med sorgen över hennes lilla barn, som dött. DSC_0892Barnet ligger i en liten trälåda kanske i ett rum som är kallt långt ifrån den sörjande mamman. Då mamman själv inte sett barnet dö går hon tillbaka till den plats där pojken ligger, och ber att få hålla sin son en sista gång. Tanken att inte få säga farväl är outhärdlig och kanske behöver hon hålla i honom för att närma sig att förstå det obegripliga att hon inte mer skulle kunna följa det lilla liv som kommit från henne själv. Mamman fick komma till sin älskade, tar upp honom och märker då att hans hjärta slår. En moderskärlek som denna gång fanns ända in i döden och som vände den till liv, allt för Längtan efter närhet.

Jag är själv mamma till tre pojkar. Den kärlek jag känner för dem är totalt överväldigande, den har förvandlat hela mig. Vilken förmån att få gå bredvid ett barn, att föra samtalet, att få skapa och skratta ihop och dela bekymmer. Just där, när barnet är nära den vuxne, finns det en chans att ge den vägledning som kan behövas för stunden. Just nu är jag mest dum i ett av barnens ögon, som är inne i en utvecklingsfas. Han tror att allt jag säger ”nej” till är för att vara dum mot honom. En dag kanske han förstår att jag älskar honom så mycket att jag inte kan tillåta honom att han gör saker han inte klarar av eller som är farliga, jag behöver skydda honom från honom själv och då kostar det att jag uppfattas som sträng och t o m dum. Just nu kan vi inte prata om det, för han har bestämt att jag vill sätta dit honom och han vill inte vara nära och föra själva samtalet och lyssna på mig. Kanske han en dag förstår att alla de där gränserna var för hans skull, jag hoppas det.

Jag har en tro på Bibelns Gud. Jag har en tro på ett högre föräldrarskap där vi människor är barnen och Gud är pappan och mamman. Det har varit skönt för mig att ha någonstans att vända mig till i alla mina frågor, i allt det jag står i när jag vill förstå eller behöver vägledning. Så många gånger har jag blivit arg, frustrerad och ledsen på Gud. Ändå har jag valt att föra samtalet med honom i min frustration. Jag har varit en andlig tonåring som trott att jag vet hur allt ligger till och gärna berättat det både för Gud och människor. Idag vill jag fortfarande berätta 🙂 men nu har jag inte alla svar, men är viss om att jag är omfamnad och älskad ändå. Som liten människa, som själv ska vägleda mina barn, är jag egentligen just bara liten och kan inte så mycket men har många tankar. Jag är trygg, fast jag inte har mina egna föräldrar att föra samtalet med. Jag får ta andra ställföreträdande ”föräldrar” till hjälp. Samma sak gäller för mitt kristna liv, jag har inte längre svar på stora och små frågor. Men jag har fått uppleva en varm Kärleksfamn som bär mig ända in i döden och som skapar liv, i detta jordeliv, av det jag trodde var dött. Jag tror Kärleksfamnen har sin botten i att Gud längtar efter närhet med mig…och alla andra människor med. Jag längtar i alla fall efter Gud och den föräldrakärleken, jag tror nämligen att jag kan få fin vägledning när jag vänder mig till Gud. Om jag tittar i backspegeln upplever jag det så, att jag fått vägledning, ofta på ett annat sätt än jag förväntat mig. Jag vill tro att den Kärleken bär mig även bortom döden.

Jag tackar idag Gud för det fantastiska livet, och min morfars mor som en sista gång ville hålla sitt barn.

 

 

Kommentera

*


sju − 3 =