Livets gåtfullhet

”Noboby sees Noboby knows We are a secret -can´t be exposed”, DSC_0246Zara Larssons ord från sången ”Uncover” stannar som en slinga jag sjunger på i mitt inre. De blir mina ord och betyder förmodligen inte samma sak för henne som för mig. Vissa saker är ”hemliga”, eller gömda och dolda som jag hellre skulle vilja säga, kanske för att vi inte kan förstå eller för att det är vad jag skulle kalla heligt. Egentligen tror jag att varje människa är en gåta som vi kan utforska lite, lite i taget men aldrig förstå helt. Bara hur en människa blir till är ett mysterium. Visst kan vi förklara varje celldelning som med tiden formas till en människa, men vem kan förstå att de där cellerna blir en tänkande, talande människa med känslor och språk? För mig är det en gåta, och jag behöver inte förstå, men förundras över tanken.

Det finns saker som jag delar med mig av och andra som jag behåller för mig själv. Inte för att det i första hand är hemligt men för att det är heligt. Det handlar bl a om integritet-om vem jag släpper in i mitt innersta rum. Kanske det är därför det är viktigt att jag först har ett förtroende för en vän eller terapeut innan jag kan säga det där som är svårt att sätta ord på, som är gömt i mig. Vissa saker ska upp till ytan, ventileras och vändas på, som en slags sanning om mig själv som är nyttig att se. Andra saker ska förbli gömda för att de är heliga. Något som får stanna mellan mig och Gud. Ja, för jag tror ju att Gud finns : )

Precis som själva människan är en gåta är också Gud en gåta som vi fått för att utforska men inte förstå. Jag blir trygg av den tanken -att jag inte kommer förstå. Jag är en person som kommer från struktur och kontroll, jag kan emellanåt bli ledsen och förvirrad när jag inte förstår hur saker hänger ihop. Mer och mer släpper jag taget om den strävan jag har att förstå, för att lämna plats åt själva gåtan som kan utforskas om jag vill. Jag tänker mig att Gud är som ett stort hav och själv står jag på stranden. Havet rör sig olika, av den lilla bit jag ser. Inte heller det förstår jag, hur vind och vatten hänger ihop fast jag läst geografi på högskola. Ibland har havet höga vågor som jag respekterar oerhört och ibland är det där spegelblanka, stilla havet det enda jag vill titta på för att bli lugn. Kanske ser jag skymten av någon fisk från mitt håll. Med teknikens hjälp kan vi idag gå ner långt under vattenytan med kameror och utforska vad som finns där. En helt annan värld finns i våra hav som man inte kan räkna ut från ytan. Och det finns djup som ligger så långt ner så ingen kamera når dit…än i alla fall…där det förmodligen finns djur som vi inte kan fantisera om. Jag gillar den tanken, att vi som människor inte kan greppa om all den kunskap som naturens mysterium bjuder på.

I min sång ”Obegriplighetens hav” berättar jag om mina Varförfrågor som jag har brottats med. Varför mina kära dog ifrån lilla mig, varför livet är orättvist, varför människan lider, varför, varför varför…ett ”varför” ledde till ett nytt varför. En rad i sången går ”Alla mina Varför så hårt i mig tar och som strömmen ner i djupet de mig drar” min strategi blev som refrängen säger ”Så jag lämnar er här i Obegriplighetens hav, så stanna ni där för jag vill ge mig av”. När jag gav upp att få de där svaren kunde kraften inom mig frigöras igen. Jag var, som så många gånger, bunden vid mina egna tankespår att jag höll på att förlora mig själv. Kanske Obegriplighetens hav är Gud själv, jag vet inte. Och jag behöver inte veta. Jag vet i alla fall att
”Nu på avstånd med det jag tror jag vet, är jag trygg med livets gåtfullhet”.

Skönt!

Kommentera

*


2 × = sex