Lopp

Igår var det den årliga tjejmilen i Stockholm och många tusen tjejer sprang. Jag sprang det loppet för några år sedan med det var länge sen jag sprang nu överhuvudet taget. Jag har andra slags “lopp” att springa, andra utmaningar att genomföra. Jag har hört att “Midnattsloppet” som också är en mil långt ska vara så bra och lätt att springa. Oftast svalt på kvällen och en fest där det står påhejare längst hela vägen. Just de uppmuntrande orden är det som gör att loppet känns lätt att springa trots att det är lika många meter som tjejmilen.

Tänker på min roll som medmänniska, mamma och för de jag möter i sorg. Förutom att lyssna är det just det här en stor del av stödet i sorgen går ut på när vi finns till för varandra-uppmuntran. När det känns som om vi inte orkar ett steg till får vi uppmuntran, uppbackning, vatten, blåbärssoppa eller en banan för att orka lite till.

Häromdagen läste jag på en statusrad på fb om att en familj som bor nära mig var sjuka. Jag som skulle åka och handla skickade iväg ett sms med en fråga om de behövde något. De hade allt de behövde. Så enkelt att fråga och det kunde varit en stor hjälp om de hade behövt något då det kan vara kämpigt att själv vara sjuk och ge sig ut med sjuka barn till affären. Då vi sågs idag sa min vän att hon var hon rörd över omsorgen och nästan kände sig frisk på köpet. Hon orkade springa klart loppet för hon fick uppmuntran på vägen. Så få ord som inte kostade mig något. Men små ord kan vara hela skillnaden för att orka eller inte orka. Och det började med att hon berättade hur det låg till så jag hade en möjlighet att stötta.

Vilka lopp du än ska springa, nu i din arbetsvecka, privat eller i livet i stort vill jag uppmuntra dig att ta hjälp av andra. Och du som står bredvid, ta chansen att uppmuntra någon om än med ett litet sms. Kanske det är hela skillnaden för din vän att genomföra sitt lopp.

Kommentera

*


− 2 = sju