Lyckad

En av mina söner har denna termin börjat i Förskoleklass. Han är 6 år med nya lokaler, nya kompisar och pedagoger. Nya ramar för vad som gäller och nya utmaningar som får honom att växa. På första föräldramötet läser en av pedagogerna om Bosse som är 6 år. Igenkänningen är stor om barnet som äter ett lass mat ena dagen och bara petar i maten andra dagen. Om barnet som från full kroppskontroll ramlar av stolar och slår sig. Allt enligt kroppens eget system där benen växer snabbare än musklerna. Om barnet med trots likt en tonåring och en litenhet som ett småbarn.

Med den erfarenhet som dessa pedagoger bär är de experter på 6-åringen vilket känns skönt för mig som förälder. Jag, som den lilla föräldern, är i trygga händer för mitt barn är i trygga händer. Han har många att sitta i knät på och bli tröstad och ompysslad av när benen i kroppen inte vill som han tänker som ju är så frustrerande för honom.

När vi förstår hur utvecklingen sker i kroppen och i tänket är det lättare som förälder att avpersonifiera barnet och tänka att “det där är 6-åringen i honom som behöver göra sig hörd”. Precis som när människor i sorg blir aggressiva så är det just sorgen eller chocken som talar i dem. Så klart är det inte ok alla gånger men det är lättare att vara förlåtande när man förstår varför.

Tillbaka till den fantastiska Förskoleklassen. När jag kommit och hämtat så ser jag ofta min pojke sitta med en pedagog och flera andra barn och spela spelet “Geni”. Under ordnade former får de lära sig spelreglerna om turordning, att vara tyst och lyssna, att svara bara på sin egen fråga osv. Frågorna är dock för svåra för 6-åringar. Då ger pedagogen två alternativ att välja mellan. Det rätta svaret och sen ett svar som inte är ett troligt svar (så uppfattar jag det, men det är min tolkning). Det som händer då är att barnen svarar rätt på frågorna och får som belöning svarskortet, som blir många om man kör flera varv.

Jag blir helt varm av att se en pojke med mycket spring i benen sitta i lugn och ro bland många andra, trygg och lyckad. Jag tror just det är det som händer när man svarar rätt på frågorna, man känner sig lyckad. Att se ett barn i taget i den stora massan av barn går!!! Det gäller bara att ha lite struktur för Hur man ser dem.

Att känna sig arg och frustrerad för att man inte känner igen sig själv och sin kropp kan jag verkligen förstå, jag som varit i depressionsträsket. Va skönt det är med förstående människor runt omkring en då. Människor som Vill förstå och kan omfamna. Att vara nummer två i en barnaskara har sina fördelar av att föräldrarna redan mött en 6-åring och kan känna igen utvecklingen med allt vad det innebär.
Jag vill försöka vara en mamma som ser och förstår och som omfamnar mer än skäller. De gånger det händer känner även jag mig lyckad, och oj vad jag växer av det, precis som vilken 6-åring som helst!

Kommentera

*


sex − 6 =