”Mamma, du lyssnar ju inte”

”Mamma, du lyssnar ju inte!” Sonen tittar med uppgiven blick på mig. Jag har nu en sekund på mig att behålla förtroendet i stunden. Ska jag försvara mig ”Det gör jag visst!”, komma med fina förklaringar till hans intellekt eller ska jag bara släppa stoltheten och spetsa öronen och lyssna till hans ord ur ett hjärta som verkligen vill säga mig något? Jag väljer det sista. Bra val. Han hade något viktigt att berätta.

Själv var jag ett barn som knappt sa någonting. Jag minns mig själv som iakttagaren, som stod lite utanför leken. Jag minns inte att jag led av det. Det gjorde att jag lärde mig massor, särskilt av andras misstag. Jag behövde bara titta på vilka konsekvenserna blev av det mina kompisar gjorde. Hur de vuxna reagerade, hur andra lekte tillsammans och vilka följderna blev om de sa det ena eller det andra. Vilken skola : ) Min mamma har även berättat att jag knappt sa ett ord innan tre års ålder. Men när jag väl började prata var språket färdigt, som om det formats först i mitt inre för att sen vara färdigt att användas när det kom ut. Inser nu att det är så jag skriver mina sånger idag. Jag ser, tänker, formar orden under en tid, sen är det ”färdigt” när det kommer ut. Min mamma har även berättat varför hon tror att jag inte sa så mycket. Hon tolkade det som om när jag väl pratade, la andra huvudet på sned och tyckte jag var gullig. En person som är högkänslig känner av det. Det gör jag fortfarande. När jag alltså sa något som var angeläget för mig möttes inte det med respekt och allvar utan med en klapp på huvudet och ett litet skratt. Jag förstår mig själv varför jag inte hade förtroendet att prata högt. Chansen var borta, dörrarna stängda. Jag ser de här barnen som stänger om sig, för jag känner igen det hos mig själv. De behöver massa tid där man sitter i ögonhöjd, rent fysiskt, och skapar det förtroende som behövs för att våga glänta på det inre. Så klart har varje barn sina speciella behov, så det är mer komplext än så, men utan förtroende har vi ingenting att bygga på. Och förtroendet börjar med att man är sedd och respekterad. Oavsett om vi tycker lika eller olika.

Det finns olika sätt att bli kuvad och förminskad på. Hårda ord och slag, respektlöshet, förnedring i det uttalade men också i det outtalade och det tysta. Jag själv  menar inte att vara respektlös men det kan verkligen uppfattas så känslomässigt från någon annan, som när sonen inte tycker att jag lyssnar. Han hade rätt. Jag var upptagen med att få säga saker själv och var inte lyhörd för var han befann sig.

Min egen väg till att ändå göra min röst hörd gick via en sträng lärare jag fick när jag flyttade till Stockholm då jag var 9 år. Hon ställde höga krav på mig, tittade mig rakt i ögonen och med fast handslag sa hon ungefär så här:  ”Du kan inte förlita dig på andra nu, jag litar på att du kan och kommer ta ansvar för dig själv”. Jag var viktig för henne, inte viktigare än någon annan, men viktig. Och hon lyssnade klart på vad jag hade att säga när jag pratade inför klassen som alla faktiskt ”tvingades” göra varje morgon när hon gick laget runt och pratade en stund med var och en. Jag vet att hon hjälpte mig att växa oerhört fast jag inte förstod det själv då. Det var som om hon såg de frön som låg gömda i mig och hon tog chansen att vattna och ge dem näring.

Om du nu väljer att lyssna på mig här via bloggen, på min skiva och mina sånger så vill jag helst inte höra att jag är gullig, nu när  jag har något angeläget att berätta, på mitt milda sätt. Vi som inte skriker högst kan också ha viktiga saker att berätta. Lyssna, så kanske du hör något viktigt : )

One Response to “”Mamma, du lyssnar ju inte””

Read below or add a comment...

  1. gunilla eddeborn says:

    Hej Känner mycket igen mig, var också en iakttagare och undrade över allas beteende eller varför säger den si eller så. Är en känslig person HSP men blev heller inte tagen på allvar. Blev klappad på huvudet och kallad lilla basen, vilket inte var så roligt. Att ha en ganska mörk röst och vara en liten flicka räckte till ändå Ha det så gott och tack för dina rader Kram Gunilla

Kommentera

*


fem × 1 =