Med händerna fulla av stenar

Igår kom det en melodi. En glad och befriande en. bildJag letar fortfarande efter orden och tog jag en paus från det arbetet. Jag målade istället något slags ingångsvärde i sången, utan ord.

Att drabbas av sorg kan kännas som att få ett gäng stora stenar i händerna, allt på en gång eller några i taget. Man går omkring och vet inte var man ska lägga dem. Så upplever jag det i min sorg. Jag visste inte var jag ska lägga dem för jag var sorgeanalfabet. Vi lever i ett land där vi inte vet hur vi ska hantera våra sorger. Det gör det tungt att vara sörjande. Inte bara jag är osäker, alla andra runt omkring mig är också analfabeter.

Stenarna kan vara den praktiska vardagen som mat på bordet eller tandborstning, aktiviteter för stora eller små. Har någon dött är det en begravning som ska verkställas där beslut ska tas och saker ska fixas. Stenarna kan vara andra människors sorg i ens direkta närhet eller längre ifrån. Att se någon annan lida och sörja kan vara svårt. Stenarna kan vara den skuld man känner inför något, eller den skam man upplever så man bara vill gömma sig. Stenarna kan vara det som man inte hann säga. Ord av uppmuntran och ärlighet eller ord av försoning. Det kan också vara minnen i det som är trasigt som inte kommer kunnas lagas eller det som varit underbart som inte kan upplevas igen. För mig personligen har det varit tungt att bära att jag inte har mina föräldrar att gå till, inte bara som fysiska personer där jag kan hämta omsorg och vägledning utan också en sorg för jag saknat den plats där inget dömande finns. Kanske det är någon annan som är orsaken till den sorg man bär, då kan det bli en till ännu en sten. Att bli förminskad och sedd med hårda ögon kan kuva det inre och bli tungt. Stenarna kan också vara andra människors reaktioner på den egna sorgen. Andras ord kan bli något ytterligare att hantera. Och just därför vi inte vet hur vi kan möta andra i sorg kan det bli knasigt. Det är så det blir när vi lever i ett land som är sorgeanalfabeter. Vi har inte lärt oss sorgens språk, därför kan vi inte tala det. Det språket talas genom öronen och händerna. Det är ingens fel att vi inte kan. Det bara är så. Men vi har mycket att lära för våra barns skull, för allas vår skull. För min del har jag lärt mig så mycket om mig själv genom dessa stenar. Det har varit jobbigt. Och bra. Jag vill gärna lyssna, men det är fortfarande svårt. Munnen vill gärna prata.

När jag träffar människor från andra länder brukar jag fråga vad som händer när någon dör och vilket sätt man, i den kulturen, stödjer den sörjande på. Det är häpnandsväckande vilka resurser människor bistår varandra med omedelbart. Detta har många lärt sig från början.  Att komma med mat, att vara tillsammans, att sörja ihop men framför allt att stötta den som sörjer med det praktiska så den bara kan få vara i sin sorg är naturligt. Jag hoppas på att lära mig mer om olika kulturers sätt att möta sorg, i framtiden.

Idag står jag med tomma händer. Det är så skönt. Sorgen bär jag med mig men på ett annat sätt. Jag har fått hjälp att sortera vad som är vad. Jag har burit på skuldstenar som inte varit min att bära. Jag är tåligare mot skammen och kan lämna den stenen därför jag idag lever som en ögonsten-älskad och värdefull för den jag är. Efter att ha burit och burit behövde jag vila många månader, då varje steg blev så tungt att gå. Jag har fått prata och älta. Jag har fått gråta över att mina förlorade relationer inte kommer tillbaka, över allt som inte kommer bli. Jag har försonats med det och accepterat att det är så här mitt liv blev. Jag har fått uppmuntran på olika sätt i stor och smått, så jag orkat framåt. Människor har burit mig i goda tankar vilket varit skönt. Andra har bett för mig vilket burit mig igenom på ett sätt jag inte förstår men känner.

Min tro har varit en viktig del i denna sorgeprocess. Jag har fått glimta på många kärleksbevis från den Gud jag tror på, som uppmuntrat mig genom människor på sätt som jag inte kunnat räkna ut själv. Och jag, som verkligen får jobba med att släppa taget, tänker att jag har ännu mer bärkraft att hämta när jag verkligen släpper mina stenar till Gud, vid det kors där Döden efter tre dagar blev till Liv. Där kan jag lämna stenarna, för det är dem Gud har sagt att han ska bära åt mig. Det är det som sången handlar om. Lättad. Befriad. Med tomma händer står jag nu för att ta emot glädje och liv.

Kommentera

*


× sex = 48