Medmänsklig spegling

Att vara människa. Att ta emot sig själv som människa. bild
Bakåt. Nu. Framåt.

Jag tycker det är svårt. Mest för att den där jämförande, högpresterande och självanklagande rösten fått stor talan bakåt i mitt liv för att jag inte haft skydd mot kritik och hårda blickar. Så vill jag inte leva framåt.
Därför vill jag ändra på det nu.

Jag såg delar av ett program för en tid sen om medmänsklighet och medkänsla. Två ord som intresserar mig mycket. Jag vet inte vad programmet heter men jag minns två saker tydligt. Den ena var någon slags fråga om hur en människan kan göra en annan människa illa. Som exempel kunde det vara hur det är möjligt att bli gerillasoldat. För att kunna hota, plåga och döda var det första steget att avmänskliga människan. Inga blickar skulle mötas. Inga känslor avläsas. Den andra delen jag minns, var det jag uppfattade som vägen till större medmänsklighet: att använda sina spegelneuroner, alltså det spegelsystem människan har i hjärnan för att känna igen och läsa av. Jag kan ingenting om detta på papper. Men jag kan en del av det i hjärtat.

Så kanske denna blogg om sorgen och svårigheter och ibland tacksamhet och glädje är just en medmänsklig spegling. Ett försök att klä sorgen i ord. Berättelser om glädjen som kan bli som ett smittande skratt eller sällskapet i tystnaden i de ensamma passager vi alla måste gå själva. Så vi alla, även jag, kan bli ännu mer mänskliga. Inte längre med självanklagelsens röst utan med hjärtats milda röst av längtan till läkedom och helhet under en blick som andas frihet och värme.
För att känna igen. För att bli den jag är innerst inne. Nu och framåt.

Kommentera

*


9 − fyra =