Min tredje guldklimp

För fyra år sedan ägde jag två pojkar, två så fina guldklimpar. En kille som nästan var 5 och en som nästan var 2. 31 år och så fullkomligt tyngd av sorg efter att jag förlorat min pappa och i chock efter att mamma då fått exakt samma cancerdiagnos som min svärmor. Denna kväll för fyra år sedan var jag ute på en promenad runt vårt kvarter. Även då var det fotboll på TV som många tittade på, antingen ute på altanen eller inne i de varma, kvava husen. Min promenad var inte en i rask takt, mer en med steg tomma på energi men fulla av förväntan. Förväntan över vem som låg i min mage, vem det skulle vara och hur jag skulle klara en förlossning där utmattningen talade sitt tydliga språk. Jag gick och gick och med önsketänkande trodde jag att vattnet gått så vi åkte in till sjukhuset men tillbaka lika snabbt igen.

Dagen efter däremot fick vi välkoma en tredje pojke i familjen. Efter en så kämpig förlossning kom han äntligen ut med navelsträngen runt halsen- blå och livlös. När barnmorskan klippte navelsträngen förstod jag direkt att något inte var bra. Sedan följde de 10 längsta minuterna i mitt liv då jag inte visste om barnet levde, om det var en pojke eller flicka. Men så kom han, vår drakbebis med rödsprängda ögon av all kamp, han kom i kuvös och jag fick ta hans lilla lilla vita hand. Marken som åter igen gungat under fötterna blev lite fastare då jag såg att han levde.

I denna stund går mina tankar till alla de som har varit tvungna att släppa taget om sina guldklimpar, de barn som inte klarat sig- för er där marken fortsatt att gunga. Jag känner stor respekt för den sorgen, stort medlidande i den sorgen-att släppa taget om en del av sig själv.

Min pojke fick leva, han kunde andas själv. Han fyller i morgon 4 år. Han har gett mig så mycket glädje med sina skratt och sina små frågor. Jag har vuxit så mycket av hans sätt att möta andra. Hans förväntansfulla glädje över att möta en ny dag tillsammans med oss- ett äventyr där allt kan hända. Ett barn till, i en period i livet som var så svår kunde blivit så tung men han blev en fantastiskt glädjespridare och en lättnad i sorgen.
Hans bländade leende smälte mitt hjärta, värmde mitt inre och lindrade min smärta.

Kommentera

*


9 − = noll