Min väg

Sätter mig i bilen för ett ärende. Jag är en lugn bilförare som gärna vill ha gott om tid på mig då just trafiksituationer kan få min puls att stiga. Jag vet att jag ibland ligger i underkant i hastighet och kan därför bli en stoppkloss. Just idag var det inte så när jag saktade in till rondellen för att lämna företräde åt dem som redan var inne i den. Innan jag har stannat har föraren i bilen bakom tutat långa aggressiva tut och när jag kom iväg såg jag tydligt ett pekfinger i backspegeln. Nån som hade bråttom förbannade mig trots att jag inte gjort något fel. Skönt nog tog jag inte åt mig. Det verkar vara jobbigt att ha så mycket frustration och aggression över att inte komma vidare på sin resa, som killen bakom mig.

Senare på vägen blev det bara en fil då det var vägarbete. Långa köer av bilar väntade på att körfältet skulle öppnas för dem, inget fanns att göra än att vänta på sin tur. En gigantiskt bil med en stor blinkande pil varnade för att “nu var det bara ett körfält, se upp!” Killar med flaggor visade när vi bilister fick köra.

Då slog det mig att jag i min tidigare så stressade vardag varit som killen bakom mig i rondellen som snabbt skulle från A till B. Snabba svar, snabbt avklarade projekt eller utbildning, kanske jag också blev irriterad på någon som inte höll samma tempo som jag eller inte var lika målfokuserad. Men så kom den dagen så mina omständigheter gjorde att livet stannade upp som med vägarbetena. Jag hade inget annat val än att stå still eller ta snigelsteg.

Jag tackar inte för en enda utav mina sorger. Men jag har accepterat dem. Och när jag nu kollar i backspegeln ger jag inte fingret åt mina omständigheter -bildligt alltså, rent fysiskt känns det som en omöjlighet. Idag ser jag att det var så här mitt liv blev, som ett konstaterande. Ur mina omständigheter var jag tvungen att stanna upp och DET är jag glad för. Det har gjort att jag ändrat inställning där det snabba kan vänta och självaste vägen är målet. Och den vägen kan behöva sitt underhåll, där jag fick ta hjälp av proffs på vilka steg jag skulle ta. På den vägen kan jag idag uppleva, njuta, ta in och reflektera. Jag känner mig rikligt välsignad trots allt jobbigt. Det vill jag ge vidare t ex i form av den här bloggen. Så skönt att själv få välsigna och ge istället för förbanna och döma, för vem vill det egentligen om jag stillar mig och tänker efter?

Kommentera

*


3 × = femton