Mönster

 

 

 

 

 

Juni och så mycket omkring oss blommar : ) Varje liten blomma som en gång varit ett litet frö växer till sig och genomgår en stor förvandling. Vem kan egentligen förstå det stora? Tittar vi närmare på naturen innehåller den matematik på hög nivå. En kotte bär på ett fantastiskt mönster på utsidan där varje “fjäll” passar perfekt i den stora helheten. Och uppifrån bildar det en spiral. Allumblomman bildar med sina många små violetta blommor en stor boll. Spindeln väver sitt nät hållbart genom sitt speciella mönster och binas vaxkaka har sitt sexhörniga mönster.

Du och jag har ju också varit frön som vuxit till oss och genomgått en stor förvandling. Vi har vårt dna vi bär på, våra mönster och genetiska arv. Men vi människor har ju även andra mönster vi lever efter. Medvetet och omedvetet.
Vi är präglade av de rutiner vi växte upp med, och fanns det inga som helst rutiner är ju det också ett slags mönster i sig.
Vad åt du till frukost, hur lång tid tog du på dig för att komma till skolan. Vilket ansvar hade du hemma? Vem var det som bestämde? Vilken prioritering gjorde de vuxna som hade inkomst i familjen med pengarna? Behöver du alkohol för att slappna av?

De kulturella mönstren vi bär på bli tydliga när vi reser någon annanstans: hur vi hälsar på varandra, hur vi äter vår mat, hur vi agerar ut våra olika känslor, vad vi pratar om. Om landet man lever i praktiserar en tro kommer det att synas och höras och på det privata planet mottags därför troende människor helt olika, i olika länder.

Hur är det då med sorgen? I Sverige har vi myter om hur vi ska sörja: i ensamhet. Utåt sätt ska vi bita ihop, många sluter sig och har inte tillgång till gråten som ett verktyg, “Big girls don´t cry” som Fergie sjunger. Vi ska vara starka för någon annans skull och vi säger att tiden läker alla sår. Mönster som blivit någon slags verklighet i generationer. Men läker tiden ett enda sår? Den som bär på blödarsjuka är väl medveten om att det är komponenter i kroppen som får såret att påbörja sin läkningsprocess. En blödarsjuk saknar just det ämnet. Alltså är det inte bara tiden så läker såret. När vi påbörjar en bearbetning av sorgen och tiden får göra sitt kan vi läka inuti.

Den verkliga läkedomen ligger i att se sanningen i vitögat och det förutsätter en balanserad självinsikt. Det kan vara svårt att göra själv då vi gärna svart- eller skönmålar våra relationer. När vi ser sanningen, ber om ursäkt för våra egna snedsteg, förlåter andra kan vi känna oss mer fria och leva ett liv med tillgång till alla våra känslor. Men om vi inte granskar våra egna livsmönster har vi svårt att komma dit. Om du alltid tar till gråten i stället för att bli arg och bestämd har du inte en verktygslåda att möta det som kommer med. Om du alltid flyr undan när det blir en konflikt blir det svårt att känna sig fri, då det samlas en hel del ouppklarat mellan dig och andra.

Vilka mönster bär du på? Lever du, åter igen, dina föräldrar liv och har kopierat deras mönster? Har du andra förebilder du kan spana in för att hitta nya smidiga mönster, eller för att få matematiken att gå ihop? Vilka mönster kan du göra upp med och säga farväl till? När vi jobbar med vår självinsikt, som ju kan vara mycket smärtsamt, kan vi göra aktiva val vad som ska finnas kvar i vårt liv och vad vi får säga farväl till.

Det är en spännande resa att göra och jag lovar att bortom utnötta mönster kan du hitta så mycket vackert. Att utvecklas är som att förvandlas från ett frö till en blomma. Och när man bär fröet i handen är det svårt att föreställa sig vilken prakt den blomman kan bära.

Kommentera

*


2 × = fjorton